Det var så länge sen...Jag tror inte att jag haft en så lång skrivpaus någonsin. Detta är och har alltid varit min dagnok. Sedan 2008. Här finns det så mycket minnen. Alla mina heart breaks, alla mina toppar, alla mina dalar, alla mina äventyr. Åh, vill bara kunna leva igenom små stunder jag lyckats fånga under åren här! Det går ju inte, men det är ju därför en blogg kan vara som ett fint minne för framtiden.
Jag känner att det är lite ångest att skriva på ren svenska. Mest för att min svenska har blivit sämre sedan jag bott i Norge nu en stund. Det krävs ständig träning.. Att prata är inga problem, även fast jag nog utvecklat någon konstig dialekt-ish. Men att skriva är lite svårare. Måste tänka efter lite grann, rätt ofta. Haha.
Har saknat bloggen och vill försöka skriva lite då och då. Det går inte att summera ihop 2 och ett halvt år som det gått nu, men jag kan börja skriva lite i taget om livet som gått och det som det blivit. Kan köra en liten snabb statusuppdatering à la on the fly:
Bor: Fortfarande i Geiranger, typ världens vackrasre plats ♥
Jobb: Fortfarande här på Grande med stugor, camping och fjordaktiviteter. Det låter kanske simpelt (?), men det är en intensiv säsong med mycket som skall göras. Jag har ofta känt att jag skulle behövt klona mig själv för att kunna vara där och överallt jag behöver vara! Men nu håller vi på att stänga för vintern och det ska bli otroligt skönt att få vila upp sig lite. Så välbehövt (och välförtjänt).
Familj: Sambo + 3 bonusbarn. OCH tillökning av vår lilla hundbebis Oki! Haha.
Vinterplaner: Börja renovera lite nu närmast. Åka till Sverige. I mitten av november åker vi till Indonesien i 1 månad (längtar som fan!). Fira jul och nyår (nyårsfirande på Svalbard). Renovera lite till och kanske börja plugga.
Livsplaner: Finna inre ro.
Ok, nu vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva mer, men jag ska försöka uppdatera lite ibland. Det är så kul att faktiskt ha till framtiden. My legacy liksom :). Idag är det fredag och grejer, så jag önskar dig som läser en riktigt fin helg! ♥
Det var evigheter sen jag skrev hær.. Inte sedan jag flyttade hit. Till Norge. Ett nytt land och ett nytt liv.
Ibland undrar jag hur allt hade vart om jag hade stannat i Sverige, men oftast ær det inget jag tænker på. Kanske bættre det.
Livet ær lustigt. Fantastiskt men också vældigt mærkligt. Ibland længtar jag tillbaka till att få ner mina ord någonstans. Ord som också ær tankar, funderingar och sånt som behøver bearbetas. Kanske en psykolog hade varit bættre, men denna blogg har varit som min lilla hørna dær jag kunnat skriva allt. Hær ligger mitt liv, det ær væl bara att analysera allt och komma fram till någon slutsats før den som tørs :).
Jag kænner att jag ær i en kænslig period och att det ær mycket som bubblar inom mig. Frågor som inte blir besvarade, kænslor som inte vet var de ska ta vægen. Jag kænner mig ibland som en skuta som ær ute till havs men inte vet vilken hamn jag styr mot. Ibland ær jag ute på ett bøljande hav dær det stormar, och ibland ligger jag i læ och njuter av solen. Vilar upp mig infør næsta storm. Som ett måleri som inte kan slutføras før att bakgrunden ændras konstant. Min kompass snurrar och snurrar och kan inte hitta varken nord eller syd. I dimma eller i klart væder, alltid lite vilsen men samtidigt alltid veta var man har sin trygga hamn.
Att flytta till ett nytt land ær svårt. Att læra kænna nya mænniskor, læra kænna en ny plats.. Jag har aldrig kænt mig mer hemma men ibland biter avståndet extra hårt.
Jag har fått så mycket hær jag aldrig kunnat drømma om. Kærlek, trygghet, lycka. Listan kan gøras lång. En fantastisk man. Två barn jag lært kænna och som betyder guld før mig. Tænk att få kænna på førældrarlivet såḧær..det var något jag aldrig kunde førestælla mig. Att bli bonusmamma..helt sjukt nær jag tænker på det de ær mina øgonstenar och relationen ær alldeles speciell. Jag drømmer om att bilda "egen" familj. Barn tillsammans med den jag drømt om att få bilda familj tillsammans med. Kunna bilda en framtid och uppnå våra drømmar. Støtta varandra, ælska varandra och utvecklas tillsammans. Jag har så många drømmar, men ibland nær jag ær ute i den dær stormen så kænner jag inte ens længtan efter land. Jag ær i den stormen før att jag inte kan rå før vædret. Ovædret kommer och jag kan inte påverka det. Det ær en emotionell berg och dalbana att skilja sig, har jag fått bevittna på næra håll. Jag visste inte att det skulle bli såhær, fast nu kænner jag att jag borde vetat bættre. Jag har nu några gånger kænnt "vad tænkte jag med"?! Hur kunde jag varit så sæker på att allt skulle gå bra? Hur? Hur kunde jag førstå vad jag inte visste? Hur kunde jag veta men inte førstå? Jag trodde at det hade kunnat vara enklare, men det ær det inte och det gør ont. Det gør fruktansvært ont att kænna tvivel. Att kænna sorg. Att kænna det nær det inte kommer från en sjælv, utan från den man ælskar så høgt. Nær det kommer från den personen man længtar att få dela sitt liv med, på riktigt. Bort ifrån stormen på trygga land.
Jag har alltid varit en drømmare, men har aldrig sett saker som omøjliga. Detta ær inte omøjligt men besvikelsen i mig nær jag kænner att något inte ær realistiskt gør kanske mer ont. Min tro och ønskan ær inte i reallitet med min verklighet.
Att se ut på horisonten och vænta på stormen. Se hur allt land førsvinner och dyka tillbaka in i ovædret. Det ær det jag gør till och från. Jag søker skydd på min lilla skuta och hoppas att mitt segel håller i vinden. Det gør det vanligtvis, men ibland kænner jag mig bara extra utsatt..
Jag skrev för ett par månader ett långt inlägg om ett förflutet som fick mig att må dåligt. Rätt snabbt efteråt lösenordskyddade jag bloggen för att jag ville ha texten kvar för mig själv. Nu har jag tagit bort texten. Vad mer finns det kvar att säga? Ingenting egentligen. I'm done.
Så hur tar man sig egentligen vidare? Vi har alla våra sätt att hantera livet. För min egen del försöker jag alltid se det positiva. Att det blir bättre. För det blir det, jag lovar! Det var en period då jag knappt åt någonting för jag mådde pyton. Det psykiska tog ut sin rätt på det fysiska och tvärtom. Men det gick över. Det var en period där jag tänkte "fuck it, jag åker till Frankrike och blir nunna och ser aldrig en annan man i ögonen igen". Men det visade sig vara något som kunde botas. Vad jag vill säga är att DET BLIR BÄTTRE!! Våga tro och hoppas det! Våga glömma det hemska och det som gör ont och fokusera på det som är gott. Det goda har ett vackert sätt att ta över. Finns inget fel med det. Det dåliga kommer att svälja dig själv ner i ett mörkt hål - våga vägra det. Det behöver inte bli så. Det finns alltid en annan sida att välja, jag lovar.
Kommer fortsätta blogga här. Det här är min dagbok med mina ord som jag haft länge. This is my legacy.. Eller åtminstonde en ventil. Spännande saker sker i livet just nu och jag vill dela och minnas det här. Så nu tar vi ett steg vidare i livet och fokuserar på det fantastiska som kan komma med det. Let love rule, let life win, let dreams come true - and so on :)
Idag tänkte jag skriva om något som tagit upp mycket i mitt liv. Nämligen skuld. Eller skuldkänslor. Mitt CSN-lån är alltså inget jag kommer predika om just nu :)
Som jag nämnt tidigare i våras så skulle jag börja träffa en kurator. Det var faktiskt rätt läskigt till en början. Vem är denna kvinna som skall gräva i mina mörkaste hemligheter, tänkte jag. Samtidigt hade jag sagt till mig själv att jag delar så mycket eller lite jag vill. Till en början var det rätt stelt men jag tror att det var rätt tydligt att jag behövde "prata ut" en del. Något som kom upp i allt det här, och som inte är allt för privat, var mina känslor jag har för mig själv. Jag vet sen innan att jag ställer väldigt höga krav på mig själv. Något som ibland ger mig en positiv känga i baken men som ibland också drar ner mig i ett mörkt hål när jag inte uppnått mina egna förväntningar.
Jag har egentligen inte vuxit upp med höga krav som ställts på mig. Mina föräldrar älskade mig precis som jag var/är och är något jag känt genuint sålänge jag kan minnas. Däremot gjorde inte jag det. Jag älskad inte mig själv så mycket så att jag dög som jag var många gånger. Om jag skulle identifiera när allt detta började skulle jag säga tonåren. Jag började söka mer bekräftelse hos andra (speciellt varje ny kille jag var kär i varje vecka), och det här med att kanske inte känna sig tillräcklig började växa i samband med detta. Först lite oskyldigt och omärkbart, men efter att ha gått igenom gamla dagböcker och tänkt tillbaka så ser jag en rätt så ensam tjej som bara vill att mr.x ska vara lika kär i mig som jag är i honom.
Ibland kan vi inte alltid få som vi vill och vissa accepterar det och går vidare medans andra kanske blir lite besatta av tanken och känslan av att "Fasen, jag kan så mycket bättre än såhär" eller liknande. Jag är en av de sistnämnda. Ger upp i det sista och får jag ytterligare ett försök att prestera bättre så tar jag chansen. Dock inte med allt, det måste finnas något slags intresse, men eftersom jag gillar typ allt så är det få saker jag kunnat släppa och acceptera. Visst är det bra med ett jäkla anamma ibland men det måste ge en positiv känsla efteråt på något sätt. Det här är något som jag inte riktigt fick ihop. Jag trodde att min envishet och driv skulle leda till bra saker, men istället så växte det ett mörker inom mig varje gång resultatet blev för dåligt eller annorlunda från vad jag tänkt mig.
Det tog mig lång tid att faktiskt förstå att det är de höga kraven som får mig att må dåligt - inte att resultatet inte blev som jag hade tänkt mig. Jag tror att det är rätt vanligt att vi människor (speciellt kvinnor - säga vad man vill om jämställda kön men flera studier pekar faktiskt på att kvinnor är mer analytiska än män), målar upp en väldigt vacker bild av saker. Längs vägen kanske det kommer ett stänk av någonting som inte var tänkt från början. Några år senare från att ha upptäckt det här hos mig själv har jag försökt jobba bort dessa negativa känslor som uppstår hos mig. Känslor som att jag misslyckats, att jag inte kommer räcka till, att jag måste stressa för det ska vara klart NU osv. Allt det här summeras för mig som skuldkänslor. Oavsett vad eller hur något gått fel klandrar jag mig själv och känner skuld för det. Så hur hanterar jag det? Hur tar jag mig ur min emotionella skuld? Jag tänkte dela med mig av saker jag börjat tänka på när jag känner "Men varför gjorde jag såhääääär då?! Om jag bara gjort lite mer såhär hade allt blivit bra!!!"
1. Hur vet jag om det hade blivit bättre om jag gjort annorlunda? - Jag kommer förmodligen inte veta det. Om jag inte kan lägga in en formel i ett excelark och den räknar ut något åt mig så kommer jag nog aldrig veta svaret. Sluta älta vad som kunde ha gjorts annorlunda - ingen har förmodligen svaret till det och framför allt inte du själv!
2. Hur många extra mål har du satt upp för den här uppgiften? Vad är huvudmålet? – Om jag har ett mål med något så vill jag gärna sätta upp 50 mål till. Det här händer oftast i jobbsammanhang där jag har ett givet mål för något men sen får för mig att göra "lite extra". Det här gör jag att jag inbillar mig att det peppar mig själv lite mer än att bara ha en liten sak att fokusera på. Vi är alla olika och en uppgift för mig räcker ibland inte för att hålla mig stimulerad. Det ska gärna hända 437 saker på en gång för att jag ska tycka att det är roligt. Men när jag uppnått den där enstaka uppgiften jag skulle löst och inte de 436 andra egna uppgifterna jag skapat längs vägen blir jag ledsen på mig själv att jag "inte klarade dem också". Gå tillbaka till ruta ett! Jag har ju klarat uppgiften, var nöjd för böveln! Kan tänka mig att det här är ett fenomen man kan stöta på när man pluggar också. Typ att man ballar ur och börjar ordbajsa. Ibland är det bättre att bara fokusera på att göra det som skall göras. När du kan pricka av de absoluta måstena så kan det bli aktuellt att sätta ny kurs mot nya mål OM DU HINNER!
3. Var målen realistiska? – Ja, här har vi ännu en sån här sak som är rätt klassisk. Tycker att rubriken säger mycket. Var det realistiskt att hinna med det här? Om svaret är nej är det dumt att känna skuld för något så okontrollerbart som tid!
4. Låg makten helt i dina händer? - I jobbet är det viktigt att ha en dialog med sin chef/arbetsledare om sina arbetsuppgifter. Dels om det jag nämner ovan - om att vara realistisk. Men det är också viktigt att ha inflytande och dialog om hur mycket du har att göra för tillfället. Det kanske inte är möjligt med alla slags jobb, men om det förväntas att du gör något av någon som inte riktigt har koll blir det lätt fel. Din arbetsgivare har det yttersta ansvaret för att se till att du inte blir överöst med uppgifter du inte kan ta tag i. Hinner du inte allt så är det inte ditt fel!
5. Vad kan jag prioritera? Vad är absolut viktigast och varför? - Om du kan svara på dessa två frågor så kan du motivera dina beslut och prioriteringar. Att motivera för någon annan har dock aldrig varit mitt problem, utan att kunna motivera för mig själv så att jag känner mig nöjd. Lär dig att känna dig nöjd när du kan svara på dessa frågor!
6. Var inte rädd att säga ifrån - till dig själv! - Det kan vara andra som säger att "det här är bra som det är, det behövs inte mer än såhär". Det är toppen om du har såna människor runt omkring dig. Det enda du behöver lära dig nu är att kunna säga så till dig själv.
Kanske är detta rätt basic saker. Men jag vet att vi alla grubblar lite för mycket då och då. Skola, jobb, boende livet i allmänhet, dagens middag. Ja, ALLT kan vara bli en sörja ångest om vi inte riktigt vet hur vi ska tackla saker och ting. Även fast det jag nämner ovan kanske till och med är lite självklara så kan det vara bra att göra sig påminnd. Simma lugnt - chilla lide.
Jag tänkte försöka göra fler inlägg med lite mer innehåll än bara "hej idag har jag jobbat, tränat och är pepp eller depp på livet". Just nu har jag mycket tankar och det vill jag få ur mitt system på något sätt. Ibland är det rätt bra att ha en blogg ändå :),
Idag tänkte jag skriva om det här med att välja vägar i livet. Vi står alla där någon gång vid något slags vägskäl. Allt från att välja nya tapeter till vilken utbildning vi ska välja. Oftast tror jag att det är de större besluten vi minns på något sätt. "Vad ska det bli av mig?" Hur många gånger jag jag inte tänkt så? Alla är vi olika, men jag tror vi alla någon gång känt sig nyfikna på vad man egentligen vill göra och vad man vill bli här i livet. Vissa vet bara. Andra har alltid vetat och sen har det blivit helt annorlunda. Vissa vet inte alls. Jag kan säga att jag känt alla dessa tre saker.
Drygt tre år har gått nu sedan jag tog min examen ifrån Travel Ecucation Center i Norrtälje. Det var en utbildning jag snubblade in på lite otippat då jag träffade en lärare därifrån på en jobbmässa ute på Arlanda. Spännande som det lät med de utbildningar som fanns på TEC tänkte jag att i alla fall kan söka och se vad som händer. Faktum är att jag inte alls var taggad på att börja plugga utan njöt rätt bra av vad som skulle bli mitt sabbatsår efter studenten. Jag hade inte sökt några andra utbildningar utan det här var det enda som hade intresserat mig sedan jag sprang ut från gymnasiet. Jag läste på lite om mötes- och eventbranschen och föreställde mig bli den nästa Michael Bindefeldt inom 10 år. Jag siktade högt, men har jag inga mål så brukar det stå rätt still för mig. Motivation och mål är a och o för mig när jag viger mig till något nytt.
De två åren på TEC var väldigt givande. Jag fick mig en bra, relevant och bred utbildning. Mötesbranschen here I come! Eller? Trots en väldigt bra utbildning (jag kan verkligen inte klaga på den på något sätt förutom att den låg lite off i Norrtälje - men det löste sig ju), så kände jag på något sätt inte någon större samhörighet med den här branschen jag skolats in på. En KY-utbildning (nu YH-utbildning) ger verkligen en stadig grund att stå på. Man är redo för arbetsmarknaden om man payed attention på lektionerna så att säga. Och det hade jag. Jag hade haft två väldigt givande praktikperioder på Norrtälje kommun som gett mig ovärderliga erfarenheter av praktiskt arbete mm. Dagen kom då jag insåg att det var dags att börja söka jobb. Konstigt nog sökte jag mig till allt möjligt förutom till projektledare inom möten och events som jag precis utbildat mig till. Projektledning var något jag absolut kunde tänka mig fortsätta med, men inte inom möten och events.
Nu tre år senare har jag fyllt min ryggsäck med projektledning och erfarenhet från ideella sektorn. Jag har gjort allt möjligt roligt nu när jag tänker efter.. processledning, förändringsledning, utbildning, coachning, lite sociala medier, administration, organisationsutveckling, budgetansvarig...listan är rätt lång. Vem trodde att dedär två åren i skolbänken skulle leda till att mer eller mindre vara med och kämpa för mänskliga rättigheter inom funktionshinderrörelsen? Inte ens jag kunde föreställa mig det, faktiskt.
Då jag fortfarande har kvar kontakter från studietiden ser jag lite då och då vad som händer i branschen. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte är superinsatt, men jag försöker hänga med á la amatör och i alla fall läsa nyhetsbrev, följa företag på linkedin medmera. Jag har absolut inget emot branschen i sig, men jag känner att jag är så tacksam att jag valde att gå en annan väg. Jag är tacksam att jag fick m ö j l i g h e t en att gå min egna väg och att jag faktiskt tog chansen. Även fast jag kan räkna på en hand de personer som faktiskt förstått vad jag arbetat med dehär senaste tre åren (ja, förutom de jag faktiskt jobbat med då). Det har givit mig ett nytt perspektiv på många olika saker.
Något jag inte ens såg inom mötesbranschen sominte störde mig speciellt mycket medan när utbildade mig var det här med kön och maktroller. Ok, vi vet ju att dessvärre så är det mesta mansdominerat men vissa branscher är bättre än andra. Jag skämms på mötesbranschens vägnar hur uppdelningen mellan kön är. Kvinnorna springer som hamstrar i hjul och arbetar som projektledare och projektledarassistenter. Vem är VD? Jo, männen. Jag är ingen kvinnosoldat som hatar män, verkligen inte! Men jag stödjer inte såna här snea uppdelningar och tycker att det är hemskt i en sån expanderande bransch ser ut såhär. Jag kommer förmodligen aldrig söka mig "tillrätta" med vad jag utbildat mig till. Förmodligen just pga av detta.
Nu är visserligen ideella sektorn rätt kvinnodominerad. Men även där ser vi en rätt skev bild när det gäller högsta ledningen i ideella organisationer. Men hade jag inte hamnat i denna sektor hade jag nog aldrig tagit mig en funderare över dessa saker. Jag har mött en del kloka människor de senaste tre åren. Vissa kanske mer extrema än andra men åsikter har alla haft, och rätt så starka sådana också. Det fick mig att tänka efter. Från mitt extremt högervridna sätt att se samhället till att ifrågasätta allt jag trodde på. En liten minirevolution har pågått i mitt huvud. Tänk att erfarenheter professionellt sätt kan göra en sån inverkan personligen också. Det är en ständig resa vi befinner oss på och det gäller att ta vara på intryck från alla håll och kanter - det är så vi utvecklas som människor! Jag hade säkert utvecklats otroligt mycket var jag än hamnade efter studietiden, det är det ingen tvekan om. Men jag är glad att jag hamnade där jag hamnade.
Att gå sin egen väg är inte dumt. Våga tro det oavsett var du befinner dig i livet. Mycket handlar om att våga tro på sig själv. Om du verkligen tror på dig själv i det du gör, gör du förmodligen helt rätt oavsett ditt val. Visualisera inte om vart exakt du vill hamna, för tro mig, du hamnar sällan där du tänkt dig från början. Men det behöver inte betyda något dåligt. Det kan faktiskt vara ännu bättre än vad du tänk från början. Och vad är det som säger att om du hade gått en väg med ett bestämt mål, att det målet är det du föreställde dig från början? Kanske låter det lite "töntigt" men att våga tro på sig själv gör en nog lite mer flexibel i psyket. Ok, jag hamnade inte där jag trodde men vad kan jag göra nu istället? Vad har jag för möjligheter och vilka lärdomar kan jag få utav den här erfarenheten?
Sen kommer jag till det viktigaste - ge inte upp. Du kommer efter vissa val eller slumpheter stöta på fler utmaningar än du någonsin kunnat föreställa dig. Men du kommer möta pepp och engagemang från de mest oväntade personerna/situationerna på din resa. Välkomna detta och var inte ledsen över att de du förväntat dig ska stötta dig kanske inte gör det. Alla kan inte förstå eller veta dina inre ambitioner och en dag kommer det vara du som finns där för någon som behöver lite extra pepp en regning dag. Ge och ta. Men lär dig peppa dig själv - när ingen annan kanske finns där behöver du dig själv och tron på att du kommer att klara det.
Och så gick det typ en hel sommar utan bloggande. Men jag skyller på att jag jobbade till sista veckan i juli och sedan dess har jag tagit en välförtjänt semester från det mesta. Vår resa till Hälsingland och Norge var helt fantastisk och precis det jag behövde även fast jag lyckades bli sjuk typ 3 gånger på 2 veckor. Första gången värre än de andra två.
Jag har gått och fasat över att bli arbetslös. Speciellt mitt i semestern då jag trodde att det skulle bli en massa pappersarbete jag aldrig skulle förstå mig på och samtidigt kunna njuta av att vara ledig. Speciellt när ens partner också precis går på ledighet och vi ska kunna njuta tillsammans. Men det har gått förvånansvärt bra. Jag fick skriva in mig på arbetsförmedlingen i Hudiksvall och när jag kom tillbaka från all semester fördes allt jag registrerat där uppe över till AF i Väsby. Smidigt! Eftersom jag ansökt om a-kassa och sånt så kändes det viktigt att inte ge upp hoppet i första hand och tro att allt skulle skita sig - det är ju faktiskt det här jag måste göra för att kunna överleva!
Mitt tips till dig som vet om att du kommer att bli arbetslös - få inte panik, älta inte och ta det lugnt, det löser sig! Om jag bara kunde vetat om det här innan (även fast ALLA runt omkring mig sa att det löser sig, Stephanie), så hade det besparat dedär små panikångestattackerna/gråtattackerna/minideppen som smög sig på titt som tätt en tid innan jag skulle avsluta min anställning.
Det här är första veckan jag verkligen viger mig till att söka jobb (har givetvis sökt jobb fram till nu också), och accepterat mig själv som arbetslös. Nu är allt påriktigt. M har börjat jobba igen och jag går hemma. Snacka om ny erfarenhet! Har inte sökt såhär mycket jobb sen 2008. Har faktiskt haft ett jobb sen dess och allt det här är väldigt främmande för mig. Men jag försöker bygga upp en stark självkänsla och se det här som en erfarenhet som bara kommer att göra mig starkare! Jag vet att snart kommer en arbetsgivare läsa mitt personliga brev och CV och tänka "wow, henne måste vi bara träffa!"
Vad vill jag säga me det här då? Ja, jag har inte deppat ihop utan jag lever och mår bra i det här just nu! Jag kämpar på och njuter av att vara i vårt fina hem som en annars ser alldeles för sällan för att betala 11 000 kr i hyra för varje månad!
Vad har ni för erfarenhet av att vara arbetslös? Hur kändes det och vad gjorde ni för att hålla er "på rätt bana"? Berätta gärna! :)
Hoppas att ni mår bra ♥
En glad semesterbild från Tobago i vintras. En resa jag gjorde just för att jag skulle ha möjlighet att ha gjort detta innan jag eventuellt blev arbetslös. Ibland måste man ta ut segern i förskott!
Jag vill vara med dig till sista andetaget. Det pirrar i magen när jag tänker på dig och jag känner mig nykär! <3
Det är som att jag känner sig fri som en fågel men samtidigt tillhör jag ju dig. Mi Corazon, min kärlek och min blivande man. Jag älskar dig, Mattias <3
Sitter och väntar på att få boarda sista flyget på resan. Typ 16 timmar sedan jag startade från Arlanda.. Känner mig lite skakis och bakis av att vara så övertrött (klockan är 20:41 här.. Och 03:41 hemma...). Nu vill jag bara komma fram och träffa alla släktingar! Samtidigt som jag bara vill sova. Kanske sova först och krama om alla sen. Tror dock att det ändå kommer att bli i omvänd ordning :).
Åhh det är så kul det här med att ha släkt över hela världen <3
På tal om något helt annat. Har ju bestämt mig för att frossa flådigheter här! Börjar fint med lite vickning 02:00 svensk tid.. Haha. Har bara suttit stilla på flyg idag men ändå trycker jag i mig denna GUDOMLIGA burgare. Omg, jag var nog en riktig amerikan i mitt förra liv!
Har njutit av en helg med uppladdning inför Almedalen. Jag åker imorgon och det ska bli kul! Blev en fartfylld fredag.. Vill inte kalla det för kaos på jobbet för jag tyckte att det var rätt kul att lösa. Det var ingen panik för mig, tyckte mest att det var en utmaning.. Haha. Vårt boende i Visby hade skitit sig i sista minuten. Vad gör man då 4 dagar innan avresa? Det är inte lätt att hitta boende inför denna vecka (speciellt inte med så kort varsel), men det är heller inte omöjligt. Det ena ledde till det andra och några timmar satt jag på ett plan från Bromma för att åka ner till ön för att skriva på ett nytt hyreskontrakt. Snabba puckar på i Visby för att sen vända hem igen. Spännande dag! :D. Det gick iaf bra, inte lika stort o lika många sängplatser men det får duga.
Annars då? Kan typ inte gå pga träningsvärk. Jag skojar inte.. Jag.kan.inte.gå. Sätta mig på toan måste se brutalt roligt ut. Fantastiskt! Inne på dag två och då brukar det bli värre.. Jippie!
Lite bilder på det? Okej då.
Väntandes på pendeln glatt ovetandes om att jag några timmar senare kommer stå och vänta på flyget till Visby.
Jag som äääälskar såna här flygplan... Not xD
Vackra ön.. <3 första gången jag ser den från the air.
Annars då? Lagat lite sushi, gott!
Och laddad inför denna minisemester om ca 1 vecka! US and A here I come!!
Allvarligt, vad fan hände? Slår vad om att det är kallare nu än vad det kommer att vara på julafton. Jag vill ha riktig sommar!!! Jag bor verkligen alldeles för många breddgrader norrut för att trivas. Sure, den Svenska sommaren kan vara helt fantastisk, men det är bara att inse att det infaller lika ofta som en soleclips eller något. Nää, fyfan... Skärpning nu.
Saknar verkligen värmen men det löser sig snart då jag ska åka till Texas i några dagar. Kommer förmodligen komma hem uttorkad och säga att jag är så jävla nöjd med att bo i kalla Sverige.. Haha. 30 grader i Houston just nu, rätt "lagom" :)
Annars då? Trött som ett djur.. Försöker ladda upp för Almedalsveckan nästa vecka. Känns helt sjukt hur tiden bara flyger förbi! Om exakt en månad slutar jag jobba vilket är med blandade känslor.. Nåväl. Taka a chill pill and relax.. Allt annat vore ju bara dumt.
Måndag morgon och en ännu en midsommarhelg har passerat. Det här med högtider står fortfarande inte så jättehögt på min gillar-lista. Men det känns mest helt sjukt att det redan varit midsommar!
Idag åker jag till Göteborg över dagen och kommer hem lite sent ikväll. Känner att jag har massor att göra men tiden finns knappt. Det gäller att priotitera bra nu.. Snooze you lose typ.
Ska snart kliva av pendeln och börja min final decent av min resa.. Eller något.
Försöker att återuppliva bloggen lite försiktigt.. Var alldeles för länge sen! Hur har ni det? Jag har det bra förutom att jag "lider" av extrem trötthet just nu. Är verkligen brutalt trött även fast jag sover helt ok. Kanske är det någon slags lättnadskänla efter flytt och allt därtill. Skönt att ha landat och jag trivs bra. Känns som att vi på något sätt börjat om. Mycket trevlig känsla iaf :)
Har mycket att skriva men börjar med att posta lite bilder från dagarna som passerar sålänge. Får försöka catch up med tiden. Hoppas ni mår bra <3
Firar sista styrgruppsmötet för projektet
Avslutningsmiddag och avstamp för nya samarbetsorganisationen Delaktighet för Unga - DU! Som bildades dagen efter. PEPP!!
Drack en sån här. Alltså VARNING!! Jag skakade av koffeinrus 1 dygn efter konsumtion. Läskigt och obehagligt. Inget för den som är koffeinkänslig och önskar en god natts sömn...
Hängde i Karlstad med denna sköna böna!
Flyttat!
Färgade och klippte fluffet hos Bästa Linn på salong Ordinary
Blev något såhär. Nöjd as always!
Vart borta på jobbresa i 4 dagar. Stockholm-Jönköping-Malmö-Ystad-Malmö airport-Arlanda-hemma. Det började såhär:
Och innehöll sånt här:
Skulle kunna flytta till Ystad saltsjöbad <3 och äta ihjäl mig på deras efterrätter...
Livet är helt ok men ändå inte. Låt mig redogöra lite:
- Stress på jobbet. Trodde att det var rätt cool inför helgens möten. Fel av mig, hade en mördagdag på jobbet där jag tappade halva hjärnan efter halva dagen.
- Andra saker ligger och "stör" när man är stressad=ledsen stressad Stephanie x 10.
- Vad fan blir det av mig efter den 31 juli?! Inte ens en intervju blir jag kallad på, vad är det för fel på mig????!!!!
- Allmän känsla av att "det är lite mycket nu".
+ Efter den här helgen får man ett slags kvitto på hur grymma vi varit under dessa år. Power!
+ Flytten närmar sig. Har dock inte börjat packa än men ändå, pepp!!
+ Idag kom solen fram och jag behövde inte ha på mig en höstjacka, utan vårjackan dög fint den!
+ Träningen börjar gå riktigt bra och min vita månad ger sina resultat. Känns awesome! Snart är jag under 60 kg vilket innebär att jag gått ner 10 kg på 1 år, pepp! Ok, vågen säger inte allt MEN jag mår så sjukt mycket bättre av den här livsstilen. Nu är jag bara soffpotatis på 50% :)
Regn och grått. Visst var våren väldigt tidig men jag vill ändå minnas att det var bättre väder än såhär för ett år sedan!
Livet rullar på dock. Det börjar märkas att nästa helg är en jobbhelg. Det är mycket att ha i huvudet och det ska bli väldigt skönt att ta en paus nu i helgen. Börja packa, rensa, måla om ett bord mm. Ja, skönt att syssla med annat så jag kan släppa jobb helt och hållet helt enkelt! :)
Har sett till att träna varje dag den här veckan och även fast min motivation inte är på topp så går det framåt. Som min käre sambo sa så blir det kanske bättre när jag får byta gym när vi flyttat. Ja, faktiskt! Är lite trött på mitt nuvarande gym faktiskt på många sätt. Sen tillåter inte riktigt vädret utomhusträning heller. Men snart så! :). Men alltså hjälp, vilket gym ska man välja i Väsby? Finns iaf mycke mer att välja mellan. Har ett gym typ 100 m från lägenheten.. Får kolla upp det där helt enkelt! :)
