Hej på er!
Jag tänkte skriva ett lite annorlunda inlägg nu. Så håll i hatten..
Jag har leta mitt liv känt mig väldigt udda i många situationer. Speciell. Att jag inte alltid eller oftast inte är som alla andra. Det är ju såklart inte lätt att förklara, men i många situationer har jag känt mig utanför eller bara bortglömd. Jag är samtidigt en individ med en väldigt stark vilja och som inte är rädd att säga vad jag tycker om saker.
Dom säger att "Only dead fish go with the flow". Kanske är det så? Samtidigt har jag sedan jag var liten inte alltid "passat in". Jag blev väldigt retad som minior i lågstadiet. Jag var en hora, en fitta, en neger m.m. Det fick jag höra som 7-8 åring. Något ett barn aldrig ska behöva höra och heller aldrig behöva fråga sin mamma vad det betyder.
En ilska inom mig började växa. Varför just jag? Varför skulle det vara mig dom stora barnen hackade på. För det var ju självklart äldre barn som höll på. Ändå var även dom barn.. Jag kunde bli arg mot personer i min klass som bara visade minsta tendens till att ifrågasätta mig och mina handlingar. Jag levde redan då ett annorlunda liv från mina klasskompisar. Elittränade konståkning 6 dagar i veckan och var bland de bästa i Sverige på det dessutom i min ålder. Jag var så bra på någonting men ändå var jag så dålig på mycket annat. Det var i alla fall det jag alltid fick höra. Mina lärare slutade se mina talanger och förmågor/kunskaper och såg nu istället ett argt barn som förmodligen hade ADHD. Normal var jag i alla fall inte. Särbehandlades blev jag. Vad som än hände i klassrummet var det mitt fel. Jag kom snart inte överens med en enda lärare. Jag stod ensam. Snart skulle de flesta föräldrarna till barnen i min klass också se att jag var ett problem. Jag var tillslut det enda problemet de kunde fokusera på eftersom ett möte hölls där de praktiskt taget tvingade ur min från deras barns klass. Särklass, det skulle nog passa ett stökbarn som jag. För minst ADHD eller någon störning måste hon ju ha. Samma föräldrar hade till större delen träffat mig utanför klassrummet eftersom jag kom överens med några barn i klassen. Det hände att jag blev bjuden hem till vissa. Jag vet inte om de var emot det eller inte. Nog visste de vem jag var i alla fall, mig kunde de läsa rätt mycket om i lokaltidningen. Jag var Väsbys lilla stjärnskott. Tävling efter tävling vann jag i konståkningen och jag vann 10-kampen för min årskull ett år. Men jag var ändå långt ifrån älskad. Jag kunde känna förakt och till och med hat hos vissa. I många fall vart det ömsesidigt.
Frågan jag ofta ställde mig var "varför just jag?" Jag är ju så duktig. Jag försöker ju så gott jag kan. Och varför står inga andra vuxna upp för mig förutom mina föräldrar? Mer ilska växte inom mig. Jag hade inte många vänner, kanske en som verkligen brydde sig. Om ens det.
Det var uppenbart vad de ville, och det var att få bort mig. Jag kan inte ens föreställa mig vad mina föräldrar gick igenom den här perioden. Fy helvete bara jag tänker på det.. Nu var jag 12 år tror jag och jag skulle börja i en ny skola och en ny klass. Jag kände rätt snabbt att här fick jag utrymme att andas. Här tänkte jag inte vara den som blev kallad för något nedvärderande. Nej, om det var något jag skulle vara så skulle jag vara den som man såg upp till. Det här präglade mig att bli kaxig. Att vara duktig, jobbig, respektlös men skyddade alltid min rygg genom att inte bli offret igen. Jag kände mig smart, stark och fick äntligen hopp om att jag skulle överleva skoltiden utan att vara ett offer. Ändå var jag speciell. Jag var knäpp, outgoing, dum, våghalsig men inte som alla andra. Jag ville fortfarande vara jag. Känna att jag fortfarande kan duga med mina många talanger precis som jag är. Problemet var bara att jag då präglats så mycket av mobbningen av både barn och vuxna så att jag blir det jag en gång kände ilska för. Det var ju den enda motsatsen jag visste till att vara ett offer. Inte var det någom sträckte ut sin sympatiska arm till mig. Inte ens en vuxen. Så vad händer? Jag förvandlas till min egen fiende. Jag retas, hackar, mobbar. Jag får spyr ur mig all ilska jag bär inom mig. Ger tillbaka. Men det kändes bra.
När jag ser tillbaks på det hela ser jag en stark målmedveten tjej men ack så osäker. Så fylld av kärlek från sina föräldrar men som ändå är fyllt av ett mörkt bottenlöst hål. Ett mörkt hål som växer och går ut över vänner, fiender och vuxna. Vuxna hade jag lärt mig inte går att lita på. Och där är jag, en osäker, udda nybliven tonåring som inte vet hur man ska bete sig trots världens bästa fostran från föräldrarna. Ett litet misslyckande jag väl är medveten om. Jag börjar uttycka mig mer konstnärligt och börjar upptäcka alternativa sätt att få utlopp för mitt tomma hål. Samtidigt saknar livet ofta mening då jag ofta blir sviken eller sviker mot själv. Jag har så svårt att lita på människor, för jag har lärt mig att de flesta inte vill dig något väl. De flesta träffar dig och beundrar dig i verkligheten men att de bakom din rygg är ett problem. Att jag har den som har ett allvarligt fel och att måste elimineras.
Osäkerhet föder inte stabilitet. Trots mycket, och mycket mer därtill vågar jag lita på mig själv. Parallelt med skolan simmar jag 6-7 ggr i veckan nu istället och jag har hittat människor i min omgivning som sträcker ut armar och ben för mig. Föräldrarmötena går inte ut på att ge mig en diagnos eller kicka ut mig från simgruppen. Jag är accepterad för den knäppa, roliga, duktiga, kärleksfulla och halv crazy person som jag faktiskt är. Jag kan acceptera mig själv. Även fast jag vet att jag är lite udda och speciell. Jag är ju fortfarande lite skeptisk och tillbakadragen men ser till att synas och höras ändå.
Jag har alltid, på skoj, undrat vad som hade blivit av mig om jag inte hade mina föräldrar som aldrig gav upp. För tro mig, vissa föräldrar orkar inte mer. Vissa föräldrar tar till sig bedövningsmedel och låter barnen figure it out på egen hand, vilket sällan ger något resultat alls. Men mina kämpade för mig. Mina älskade mig i alla situationer. Och även fast vi inte alltid haft det underbart (för tro mig, det har har inte alltid varit lätt mellan oss) har de alltid kunnat stötta mig och uppmuntra mig att vara som jag är. Jag tänker på vad fantastiskt det skulle vara om alla dedär människorna jag kom i kontakt med hade gjort likadant. Då hade jag inte känt sån ilska som barn. Kanske hade jag inte varit så osäker och dum. Kanske hade jag kunnat släppa taget av alla hemska minnen jag fortfarande bär på.
Alla minnen som idag får mig att känna mig udda. Som gör att jag överanalyserar om någon ifrågasätter mig eller mina handlingar. Minnen som ibland får mig tappa hoppen om mänskligheten.
Jag tänker ofta på vad som hände med dom andra. Dom som kallade mig för hemska saker. Jag kan ju säga att det inte gått så bra. Kanske är det karma, eller så är det ett kvitto på att allt var ett äckligt spel av manipulation och härskartekniker. Alla behöver någon eller något att skylla på när det går fel, jag var den som fick alla skyllde på. Kanske sticker det i ögonen på dem idag, eller så bryr de sig inte alls. Jag vet bara att jag känner stolthet att jag är jag och att jag är där jag är idag. Jag gjorde det med samma egenskaper och personlighet jag alltid haft. Med samma vilja och envishet som jag alltid haft. Det är häftigt! Jag är den där halvudda människan som säger det jag tänker, säger det jag tycker. Kanske inte alltid det mest lämpliga som situationen tillåter, men för mig är det okej. Jag kan försvara det för att det är jag. Det är mina värderingar och tankar.
Jag önskar att jag ibland kunde resa tillbaka i tiden och krama om mig själv som 8-åring och säga att allt kommer att bli bra. Att jag kan vara udda men det kommer du vara om 15 år också och du är accepterad för det. Samtidigt är det väl inte direkt nödvändigt eftersom jag sitter här idag och allting blev "bra".
Långt inlägg men jag har tänkt mycket på mitt förflutna och på vem jag är. Ibland känner jag mig så missförstådd.. Men jag måste alltid komma ihåg att alla inte behöver förstå sålånge jag kan acceptera och stå för den jag är. Ingen annan kan göra det bättre än mig själv <3
Jag måste inte träna
