stephaniesliv

Jag tänkte försöka göra fler inlägg med lite mer innehåll än bara "hej idag har jag jobbat, tränat och är pepp eller depp på livet". Just nu har jag mycket tankar och det vill jag få ur mitt system på något sätt. Ibland är det rätt bra att ha en blogg ändå :),

Idag tänkte jag skriva om det här med att välja vägar i livet. Vi står alla där någon gång vid något slags vägskäl. Allt från att välja nya tapeter till vilken utbildning vi ska välja. Oftast tror jag att det är de större besluten vi minns på något sätt. "Vad ska det bli av mig?" Hur många gånger jag jag inte tänkt så? Alla är vi olika, men jag tror vi alla någon gång känt sig nyfikna på vad man egentligen vill göra och vad man vill bli här i livet. Vissa vet bara. Andra har alltid vetat och sen har det blivit helt annorlunda. Vissa vet inte alls. Jag kan säga att jag känt alla dessa tre saker. 

Drygt tre år har gått nu sedan jag tog min examen ifrån Travel Ecucation Center i Norrtälje. Det var en utbildning jag snubblade in på lite otippat då jag träffade en lärare därifrån på en jobbmässa ute på Arlanda. Spännande som det lät med de utbildningar som fanns på TEC tänkte jag att i alla fall kan söka och se vad som händer. Faktum är att jag inte alls var taggad på att börja plugga utan njöt rätt bra av vad som skulle bli mitt sabbatsår efter studenten. Jag hade inte sökt några andra utbildningar utan det här var det enda som hade intresserat mig sedan jag sprang ut från gymnasiet. Jag läste på lite om mötes- och eventbranschen och föreställde mig bli den nästa Michael Bindefeldt inom 10 år. Jag siktade högt, men har jag inga mål så brukar det stå rätt still för mig. Motivation och mål är a och o för mig när jag viger mig till något nytt. 

De två åren på TEC var väldigt givande. Jag fick mig en bra, relevant och bred utbildning. Mötesbranschen here I come! Eller? Trots en väldigt bra utbildning (jag kan verkligen inte klaga på den på något sätt förutom att den låg lite off i Norrtälje - men det löste sig ju), så kände jag på något sätt inte någon större samhörighet med den här branschen jag skolats in på. En KY-utbildning (nu YH-utbildning) ger verkligen en stadig grund att stå på. Man är redo för arbetsmarknaden om man payed attention på lektionerna så att säga. Och det hade jag. Jag hade haft två väldigt givande praktikperioder på Norrtälje kommun som gett mig ovärderliga erfarenheter av praktiskt arbete mm. Dagen kom då jag insåg att det var dags att börja söka jobb. Konstigt nog sökte jag mig till allt möjligt förutom till projektledare inom möten och events som jag precis utbildat mig till. Projektledning var något jag absolut kunde tänka mig fortsätta med, men inte inom möten och events. 

Nu tre år senare har jag fyllt min ryggsäck med projektledning och erfarenhet från ideella sektorn. Jag har gjort allt möjligt roligt nu när jag tänker efter.. processledning, förändringsledning, utbildning, coachning, lite sociala medier, administration, organisationsutveckling, budgetansvarig...listan är rätt lång. Vem trodde att dedär två åren i skolbänken skulle leda till att mer eller mindre vara med och kämpa för mänskliga rättigheter inom funktionshinderrörelsen? Inte ens jag kunde föreställa mig det, faktiskt. 

Då jag fortfarande har kvar kontakter från studietiden ser jag lite då och då vad som händer i branschen. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte är superinsatt, men jag försöker hänga med á la amatör och i alla fall läsa nyhetsbrev, följa företag på linkedin medmera. Jag har absolut inget emot branschen i sig, men jag känner att jag är så tacksam att jag valde att gå en annan väg. Jag är tacksam att jag fick m ö j l i g h e t en att gå min egna väg och att jag faktiskt tog chansen. Även fast jag kan räkna på en hand de personer som faktiskt förstått vad jag arbetat med dehär senaste tre åren (ja, förutom de jag faktiskt jobbat med då). Det har givit mig ett nytt perspektiv på många olika saker.

Något jag inte ens såg inom mötesbranschen sominte störde mig speciellt mycket medan när utbildade mig var det här med kön och maktroller. Ok, vi vet ju att dessvärre så är det mesta mansdominerat men vissa branscher är bättre än andra. Jag skämms på mötesbranschens vägnar hur uppdelningen mellan kön är. Kvinnorna springer som hamstrar i hjul och arbetar som projektledare och projektledarassistenter. Vem är VD? Jo, männen. Jag är ingen kvinnosoldat som hatar män, verkligen inte! Men jag stödjer inte såna här snea uppdelningar och tycker att det är hemskt i en sån expanderande bransch ser ut såhär. Jag kommer förmodligen aldrig söka mig "tillrätta" med vad jag utbildat mig till. Förmodligen just pga av detta. 

Nu är visserligen ideella sektorn rätt kvinnodominerad. Men även där ser vi en rätt skev bild när det gäller högsta ledningen i ideella organisationer. Men hade jag inte hamnat i denna sektor hade jag nog aldrig tagit mig en funderare över dessa saker. Jag har mött en del kloka människor de senaste tre åren. Vissa kanske mer extrema än andra men åsikter har alla haft, och rätt så starka sådana också. Det fick mig att tänka efter. Från mitt extremt högervridna sätt att se samhället till att ifrågasätta allt jag trodde på. En liten minirevolution har pågått i mitt huvud. Tänk att erfarenheter professionellt sätt kan göra en sån inverkan personligen också. Det är en ständig resa vi befinner oss på och det gäller att ta vara på intryck från alla håll och kanter - det är så vi utvecklas som människor! Jag hade säkert utvecklats otroligt mycket var jag än hamnade efter studietiden, det är det ingen tvekan om. Men jag är glad att jag hamnade där jag hamnade.

Att gå sin egen väg är inte dumt. Våga tro det oavsett var du befinner dig i livet. Mycket handlar om att våga tro på sig själv. Om du verkligen tror på dig själv i det du gör, gör du förmodligen helt rätt oavsett ditt val. Visualisera inte om vart exakt du vill hamna, för tro mig, du hamnar sällan där du tänkt dig från början. Men det behöver inte betyda något dåligt. Det kan faktiskt vara ännu bättre än vad du tänk från början. Och vad är det som säger att om du hade gått en väg med ett bestämt mål, att det målet är det du föreställde dig från början? Kanske låter det lite "töntigt" men att våga tro på sig själv gör en nog lite mer flexibel i psyket. Ok, jag hamnade inte där jag trodde men vad kan jag göra nu istället? Vad har jag för möjligheter och vilka lärdomar kan jag få utav den här erfarenheten? 

Sen kommer jag till det viktigaste - ge inte upp. Du kommer efter vissa val eller slumpheter stöta på fler utmaningar än du någonsin kunnat föreställa dig. Men du kommer möta pepp och engagemang från de mest oväntade personerna/situationerna på din resa. Välkomna detta och var inte ledsen över att de du förväntat dig ska stötta dig kanske inte gör det. Alla kan inte förstå eller veta dina inre ambitioner och en dag kommer det vara du som finns där för någon som behöver lite extra pepp en regning dag. Ge och ta. Men lär dig peppa dig själv - när ingen annan kanske finns där behöver du dig själv och tron på att du kommer att klara det.

Och så gick det typ en hel sommar utan bloggande. Men jag skyller på att jag jobbade till sista veckan i juli och sedan dess har jag tagit en välförtjänt semester från det mesta. Vår resa till Hälsingland och Norge var helt fantastisk och precis det jag behövde även fast jag lyckades bli sjuk typ 3 gånger på 2 veckor. Första gången värre än de andra två. 

Jag har gått och fasat över att bli arbetslös. Speciellt mitt i semestern då jag trodde att det skulle bli en massa pappersarbete jag aldrig skulle förstå mig på och samtidigt kunna njuta av att vara ledig. Speciellt när ens partner också precis går på ledighet och vi ska kunna njuta tillsammans. Men det har gått förvånansvärt bra. Jag fick skriva in mig på arbetsförmedlingen i Hudiksvall och när jag kom tillbaka från all semester fördes allt jag registrerat där uppe över till AF i Väsby. Smidigt! Eftersom jag ansökt om a-kassa och sånt så kändes det viktigt att inte ge upp hoppet i första hand och tro att allt skulle skita sig - det är ju faktiskt det här jag måste göra för att kunna överleva! 

Mitt tips till dig som vet om att du kommer att bli arbetslös - få inte panik, älta inte och ta det lugnt, det löser sig! Om jag bara kunde vetat om det här innan (även fast ALLA runt omkring mig sa att det löser sig, Stephanie), så hade det besparat dedär små panikångestattackerna/gråtattackerna/minideppen som smög sig på titt som tätt en tid innan jag skulle avsluta min anställning. 

 

Det här är första veckan jag verkligen viger mig till att söka jobb (har givetvis sökt jobb fram till nu också), och accepterat mig själv som arbetslös. Nu är allt påriktigt. M har börjat jobba igen och jag går hemma. Snacka om ny erfarenhet! Har inte sökt såhär mycket jobb sen 2008. Har faktiskt haft ett jobb sen dess och allt det här är väldigt främmande för mig. Men jag försöker bygga upp en stark självkänsla och se det här som en erfarenhet som bara kommer att göra mig starkare! Jag vet att snart kommer en arbetsgivare läsa mitt personliga brev och CV och tänka "wow, henne måste vi bara träffa!"

Vad vill jag säga me det här då? Ja, jag har inte deppat ihop utan jag lever och mår bra i det här just nu! Jag kämpar på och njuter av att vara i vårt fina hem som en annars ser alldeles för sällan för att betala 11 000 kr i hyra för varje månad! 

Vad har ni för erfarenhet av att vara arbetslös? Hur kändes det och vad gjorde ni för att hålla er "på rätt bana"? Berätta gärna! :) 


Hoppas att ni mår bra ♥

 

Jag skäms för dem. JAG skäms för dem. Men en större del av mig vill bara hjälpa dem, krama om dem. Leda dem in i ljuset. För jag mådde själv inte bra när jag var mindre. Allt var bara skit. Jag har mått riktigt jävla dåligt... Min omgivning gjorde det inte bättre, och jag skulle gärna velat ligga hemma i fosterställning och lyssna på HIM, Nightwish och within temptation hela dagen lång. Jag ville inte gå upp, jag ville inte äta och jag ville verkligen inte leva. Men jag tog mig tillslut i kragen och kämpade vidare. Även om jag inte ville se mig själv i spegeln på morgonen (för jag skämdes över det jag såg, en patetisk nolla som gett upp i livet). Vad fan skulle man ta sig till när man var 15 år?! Hela världen bestod bara av mig själv och mina problem... Och jag vill inte ens komma ihåg den tiden upp till 17 år, men jag ångrar inget. Allt det som jag gick igenom har gjort mig stark. Ingen kör över mig, och om jag tillåter någon att göra det så tar jag mig upp igen, för livet är för underbart för att kasta bort det<3

Vad vill jag säga med min lilla snyfthistoria då? Mjo... Fan vad svårt det måste vara att tjej utan självförtroende idag. Jag önskar att det var något man kunde göra. Kriscenter, mottagningar, resurser osv. Jag har själv varit där, och vore det inte för mina närmsta vänner och familj hade jag gråttat ner mig i en sörja som jag inte kunnat ta mig ifrån. Jag hade fortfarande hatat livet (om ens livet funnits kvar). & musiken, vad vore jag utan den underbara musiken...? Så mycket jag vill göra och hjälpa till, men jag vet inte hur. Jag vill bara krama om den här jävla tjejen som står och fnittrar ihjäl sig. I spegelbilden ser hon en Paris Hilton, i mina ögon ser jag en förlorad själ som har det väldigt långt hem till sitt förnuft. Snälla ge henne en karta och kärlek, må hon någongång hitta hem.

GTA, eller ";Grand theft auto" som det egentligen heter, är ett spel där man springer runt i städer och lever ett riktigt gangsterliv. Man skjuter människor, sparkar/slår dem till döds för att sen få "pengar" de haft på sig. Man slår sönder rutor på bilar för att rycka dem på gatan. Man har många olika vapen på sig som man "försvarar" sig med. Man går runt och leker rövare, får respekt, brudar och pengar. Och där stod han. Pojken som inte ens vet var barn kommer ifrån (ser det ut som) och håller i spelet. Man ser att han är ivrig i blicken att få komma hem och köra in CDn i sitt Playstation. 

Jag har själv spelat spelet. Det var två somrar sen, och jag tyckte först att det var riktigt hemskt. Sen tyckte jag att det nästan var lite för kul. "HAHAHA, han dog!", skrek man till ibland. Jag och min pojkvän kunde sitta där och spela i timmar. Tidsfördriv på sommarlovet, sen tänkte man inte så mycket längre. Jag vet inte om det är okej att jag tyckte att det var kul att spela det. För nu när jag tänker tillbaks på det, så är det ett sjukt spel! 

Det är ofta man ser småbarn som bara springer runt överallt. De verkar inte ha något hem att faktiskt vara i, eftersom de bara springer runt på gatorna, i centrum eller i stan helt sysslolösa! De är högljudda, har musik som spelas över hela bussen så att alla hör, eller så pratar de om någonting helt olämpligt för deras ålder. Det här är både tjejer och killar. Jag har börjat förstå varför det är såhär. Och det är inte för att barn sitter och suger in massa olämplig media eller springer lös på stan. Det är föräldrarna som bara låter allt gå. Föräldrar som gör massa val åt sina barn som inte överensstämmer deras ålder och erfarenheter. Om man från början sätter regler så ger det resultat. Ok, det finns de som verkligen gör som dem vill, men det kanske är för att de just hamnat i ett gäng där det är barn som får göra lite som de vill där hemma. Det smittar faktiskt av sig på de andra barnen som har regler i hemmet, ungdomar faller så lätt för det där grupptrycket. Man kan som förälder se till att barnen inte behöver strosa runt ute på stan, utan låter sina barn bjuda hem sina vänner så de får se hur det är att faktiskt umgås hemma. Även fast de bara sitter i sina rum, vet man i varje fall var de är någonstans. 

Jag är ingen förälder, men jag tror att det är vi utomstående som ser det farliga i allt det här på ett helt annat sätt. Det är ju från ett annat perspektiv och är lite mer objektivt. Så jag tycker att föräldrar och vuxna ska försöka ta till sig tips från icke-föräldrar. Och framförallt från andra unga som finns mer "på plats" och ser vad som egentligen händer. Enkla saker som man t.ex. kan göra är;

-Engagera dig mer som förälder.

Som jag sa; bjud hem ditt/dina barns vänner och försök föreslå vad de skulle kunna göra istället för att de springer in på sina rum och gömmer sig. T.ex. Om du behöver hjälp med att göra någonting hemma så be om hjälp. De kanske kan få glass när de är klara? Beröm är viktigt! 

-Kommunicera mera! 

Det är svårt att börja tjata när det gått för långt. Ge inte upp med konversationerna. Det händer mycket i unga kroppar och sinnen, samma sätt som vuxna förändras när de är stressade eller åldras. Försök förstå att de faktiskt genomgår otroligt mycket. Att prata med sina barn gör att man lär känna dem mer. Försök även att ha kontakt med barnens vänners föräldrar. Om du har svårt att prata direkt till ditt barn, kan det kännas tryggt att ha en annan förälder som är vän till ditt barn som du kan få prata med.

-Se till att alla föräldrar som är delaktiga i barnets liv är med på samma noter.

Är man en kärnfamilj så skall man se till att båda föräldrarna går efter samma regler. Det är viktigt att båda säger ja och nej till samma saker. Bra kommunikation mellan föräldrar brukar smitta av sig. Det är en otroligt viktig grund. Lever man i skilda familjer och har styvföräldrar så skall det inte finnas några undantag. Det kan vara svårt ibland om föräldrar är osams efter en separation, men tänk, snälla tänk på barnen -det är vi som tyvärr ofta drabbas värst.

-Sätt klara regler!

Känn inte att du sviker ditt barn när du sätter en tid för när de ska vara hemma. Glöm inte att det faktiskt är DU som bestämmer. Något som man kan göra för en kompromiss (för lite äldre barn 14 år och uppåt) är att låta dem vara ute lite längre 1 kväll i veckan på vardagar. 

-Ha koll på vad som händer i skolan.

I skolan så händer det mycket du inte hinner se eller höra. Hälsa gärna på skolan då och då och var med på lektionerna. Det ger dig möjlighet att se vilket ledarskap ditt/dina barn ställs inför. Ibland kan man ifrågasätta om man verkligen tycker att det är en sund miljö för ett barn att vistas i. 

-Skynda långsamt. 

Inga sår läker över en dag, ta den tid det behövs att bygga upp, stärka och bibehålla relationen med dig och ditt/dina barn. 

Ursäkta, men varför gör man såhär?! Finns det ingen jävla logisk uträkning som tydliggör hur ni ska hantera flyktingar utan att förstöra deras liv ännu mer? Antingen släpps dem in och får stanna, eller så säger man nej från början.

Idag fick jag säga hejdå till en arbetskollega som jag kommit att tycka om väldigt mycket. Hennes arbetstillstånd rök idag, och hon måste bort från landet inom snar framtid. Här har hon gått och jobbat vitt, betalat räkningar och berikat Sveriges fattiga, fallande BMP, vad får hon? En spark i röven av härliga migrationsverket. Och ett riktigt heartstab på köpet. 

Hur länge ska vi Svenskar gå och acceptera det här? Kan vi ärligt talat acceptera att folk behandlas såhär. Kan vi stå för glada, varma Sverige när sånt här händer. Och tro mig, det händer varje dag tack vare alldeles för hemskt ansvarstagande från regeringen, kommuner och framförallt migrationsverket. 

För tänk om vi skulle behöva fly härifrån och vi startat ett helt nytt liv någonstans, och får sedan veta att vi inte får vara kvar. Skulle vi acceptera det? Vi ståtliga västerlänningar... Nej, vi skulle bli så förbannade och stämma landet om inget. Jag är trött, frustrerad och ledsen, sånt här får bara inte hända! 

Det jag inte förstår är hur vissa tar friheten att vara elak. Om det svider i ögonen av att läsa något klickar man väl ifrån sig sidan och gör någonting man tycker om istället! Eller har det blivit så att folk tycker om att plåga sig själva med att läsa dåliga inlägg samtidigt som man "hatar" personen bakom dem? Är vi alla såna som istället för att ta fram rakbladet surfar in på någons blogg och plågar sig själv genom att läsa igenom alla texter, titta på alla bilder för att sedan lämna ifrån sig en spydig kommentar? Bloggen är rakbladet - kommentaren är blodet som rinner. 

Nej, jag är verkligen tacksam för den lilla skaran som följer mitt liv här, mer än så behöver det inte bli. Men om jag mot all förmodan hamnar på bloggtoppen kommer det fortfarande vara jag som står bakom bloggen. Samma person som skriver inlägg till mina dryga 20 läsare varje dag som det är nu. Men det skulle vara så enormt trist om folk som läste bloggen då, skulle vara såna som skadade sig själva genom att få sin dagliga dos av mina ord och åsikter... För jag är tyvärr en sån som bryr mig om folk, för jag menar, det är ju inte speciellt bra om man tycker om att skada sig själv, eller? 

Bara en tanke... 

När jag var liten, ungefär 6-11 år, så var jag inte så värst stimulerad i skolan. Det kanske var de värsta åren av mitt liv. Jag vill aldrig mer tillbaks dit och önskar att jag kunde glömma allt det hemska som hände runt omkring mig och det som hände till mig. Min bakgrund är dock underbar. Jag är ensambarn och min mamma stannade hemma med mig tills jag var 5 år för att ta mig på utflykter över hela Stockholm. Det var alltid en ny spännande aktivitet varje dag och jag levde loppan! Jag älskade livet, i alla fall det liv jag hade eftersom min uppfattning av omvärlden inte sträckte sig så långt. Radhuset i Upplands Väsby var mitt palats och mamma var min drottning. 

6-års var väl ändå rätt okej, men det var ändå där allting började. Att gå från ett liv där mamma och jag stod så nära. Där en tillit så stark och genuin inte skulle slita isär oss även om ett helt hav stod emellan. För att sedan komma till skolan. Nya människor, framförallt nya vuxna som helt plötsligt visste vad som var bäst för mig. Sånt där som fruktstund? Kunde man inte få ta sin frukt när man ville? Ja, några av er kanske säger "get real princessan", men jag säger; Förklara varför istället! Hur skulle jag veta om ingen förklarade för mig att här gör vi saker tillsammans osv. Men jag fick aldrig såna förklaringar. Jag fick aldrig sånt stöd. Inte heller hade jag någon som verkligen visade att de ens brydde sig helt öppet och ärligt om mig.

Det var mycket pyssel på den tiden. Mycket hantverk. Måla, dreja, gå på utflykter. Jag visste innerst inne att jag var duktig. Jag kunde, jag var skapande och kreativ. Men det verkade som att det inte fanns något rum för mig att andas i. Min situation började dala neråt någongång på riktigt mellan 1an och 2an då jag ibland låg på golvet och skrek att jag inte ville mer. Jag kunde inte förstå hur någon som jag hela tiden bara gjorde fel. Jag minns att jag inte hade så många vänner. Lärarna visste inte vad de skulle göra utav mig och jag var dessutom mobbad för min hudfärg av några uppblåsta, korkade blondiner som inte ens visste vad ordet "hora" betydde. Och min gympalärare ville säkerligen bara mörda mig i sin ensamhet.... Men vet ni vad det ironiska var? I lokaltidningen kunde man läsa om mig som ett nytt löfte i och med konståkningen. Jag var otroligt duktig för min ålder. Kanske en av de bästa i hela Sverige (i min ålder). Och på isen kunde jag känna ett lugn och en befrielse av att bli sedd och få bekräftelse för det jag gjorde. När jag gjorde rätt så fick jag beröm, och när jag gjorde fel så hjälpte de mig göra rätt, inte skälla på mig som en hund och säga att jag var dålig. 

Jag kan inte förklara mina handlingar på Breddenskolan (skolan jag gick i från 6-års till 5an). Jag kan inte förklara att min förtvivlan gick ut över allt och alla, men vad skulle jag göra? När jag försökte visa att jag var "normal" såg ingen det. Ingen såg hur jag försökte och försökte innan någon kom och triggade igång mig till att visa tvärtom. Alla utnyttjade det faktum att jag var modig och vågade göra sånt som inte alla andra gjorde. Men som barn förstår man inte vad man egentligen ställer till med. Usch vad jag haft många fiender, och jag försöker fortfarande klura ut hur jag skulle kunnat få fler vänner.

Jag stimulerades inte tillräckligt när jag gick i skolan, och det finns nog ingen som kan förklara varför med tanke på hur fantastiskt allt ser ut för mig i dagsläget. Visste ni att lärarna gav mig en diagnos på egen hand? De var helt säkra på att jag led av en bokstavskombination för att jag var så "vild". Försök säga det idag... I såna fall hade jag bara ADHD i klassrummet, för på isen var jag så jävla mycket mer än ett "barn som hamnat snett". Mina föräldrar försökte förklara att jag inte kunde hålla på som jag gjorde. Medan jag försökte förklara att det var "dom, alla andra, inte jag". 

Min fråga är fortfarandende; Vad gjorde jag för att få förtjäna allt det där? Och varför gjorde de inget för att försöka satsa på mig istället för att ge upp på mig? Varför gör man så här mot ett barn? Totalt packar in dem i en kategori och istället så fokuserar man på alla andra små snälla änglar. Tror ni att jag slutar skrika för det? 

Jag säger det rakt ut; Jag behövde ert stöd, era sanna åsikter och en vettig konversation. Kvartsamtal var det värsta jag visste. Det slutade i att jag bara grät och grät. Mamma mådde inte heller så mycket bättre. Men det var bara då jag fick någon slags individuell uppmärksamhet. Då diskuterade vi problemet och la lite fokus på att lösa det. Uppföljning? Nja, kanske nångång under nästa kvartsamtal, inget mer. Jag behövde er, men ni gav mig ingenting. Jag skulle vilja att alla lärarna jag hade på Breddenskolan läste det här. Och kanske även läsa mina dagboksinlägg som jag skrev när jag var i den åldern. När jag tittar i dem så värker det i bröstet på mig av att komma ihåg alla idioter som jag fick vistas med. Alla som såg ett "ADHD-barn", ett problem för klassen istället för en mening för någonting. Vad som helst förutom att vara den allt för speciella som bara innebar massa "extrajobb" för dem.  

Medan jag växte på isen föll jag i skolbänken. Men isen fick mig att njuta av livet. Jag tränade 6 gånger i veckan som 8-åring. Vilket är mycket, och det var där jag kunde göra mig av med extra energi. Utöver det spelade jag fiol ett tag 1 gång/vecka. Sen bytte jag till piano istället. Efter att konståkningen började sätta sina negativa spår då det blev för mycket träning började jag simma och spela tennis. Och jag har alltid varit så, att jag hållt på med idrotten vid sidan om. Det gav mig någonting. Stimulans. Det jag saknade i skolan. 

Jag frågar mig fortfarande, hur får detta hända? Jag vet att jag inte är ett specialfall. Jag skulle snarare säga att såna barn som jag bara ökar, och man vet inte vad man ska göra av dem. Så istället tar man den enkla lösningen och slänger in dem i någon speciell grupp. Är detta det rätta att göra? Mitt svar är självklart nej. Absolut inte. För barn som jag behöver få komma i kontakt med andra. Bli accepterad för det första. Det är nog det vi söker efter i första hand, att få bli accepterade. Att få visad tillit och respekt. Att få känna sig behövda och belönade för det vi säger som är bra. 

Här sitter jag. Stephanie Skinner. 19 (snart 20) år. Inte arbetslös. Vacker (vilket kanske är lite otippat). Kreativ. Social. Omtyckt. Det sista man skulle kunna beskriva mig som är "ADHD". Ni vuxna (i detta fall lärare) lägger så mycket makt i det ni säger, men var försiktiga med vem ni säger saker till, det kan vara det sista ni bör säga. Och ni har verkligen inte alltid rätt.