När jag stod och väntade på pendeln, såg jag att det mittemot mig satt en liten pojke och hans mamma. Pojken höll spelet GTA i sin hand, som hans mamma köpt åt honom. Jag förstår inte, hur tänker man?!
GTA, eller ";Grand theft auto" som det egentligen heter, är ett spel där man springer runt i städer och lever ett riktigt gangsterliv. Man skjuter människor, sparkar/slår dem till döds för att sen få "pengar" de haft på sig. Man slår sönder rutor på bilar för att rycka dem på gatan. Man har många olika vapen på sig som man "försvarar" sig med. Man går runt och leker rövare, får respekt, brudar och pengar. Och där stod han. Pojken som inte ens vet var barn kommer ifrån (ser det ut som) och håller i spelet. Man ser att han är ivrig i blicken att få komma hem och köra in CDn i sitt Playstation.
Jag har själv spelat spelet. Det var två somrar sen, och jag tyckte först att det var riktigt hemskt. Sen tyckte jag att det nästan var lite för kul. "HAHAHA, han dog!", skrek man till ibland. Jag och min pojkvän kunde sitta där och spela i timmar. Tidsfördriv på sommarlovet, sen tänkte man inte så mycket längre. Jag vet inte om det är okej att jag tyckte att det var kul att spela det. För nu när jag tänker tillbaks på det, så är det ett sjukt spel!
Det är ofta man ser småbarn som bara springer runt överallt. De verkar inte ha något hem att faktiskt vara i, eftersom de bara springer runt på gatorna, i centrum eller i stan helt sysslolösa! De är högljudda, har musik som spelas över hela bussen så att alla hör, eller så pratar de om någonting helt olämpligt för deras ålder. Det här är både tjejer och killar. Jag har börjat förstå varför det är såhär. Och det är inte för att barn sitter och suger in massa olämplig media eller springer lös på stan. Det är föräldrarna som bara låter allt gå. Föräldrar som gör massa val åt sina barn som inte överensstämmer deras ålder och erfarenheter. Om man från början sätter regler så ger det resultat. Ok, det finns de som verkligen gör som dem vill, men det kanske är för att de just hamnat i ett gäng där det är barn som får göra lite som de vill där hemma. Det smittar faktiskt av sig på de andra barnen som har regler i hemmet, ungdomar faller så lätt för det där grupptrycket. Man kan som förälder se till att barnen inte behöver strosa runt ute på stan, utan låter sina barn bjuda hem sina vänner så de får se hur det är att faktiskt umgås hemma. Även fast de bara sitter i sina rum, vet man i varje fall var de är någonstans.
Jag är ingen förälder, men jag tror att det är vi utomstående som ser det farliga i allt det här på ett helt annat sätt. Det är ju från ett annat perspektiv och är lite mer objektivt. Så jag tycker att föräldrar och vuxna ska försöka ta till sig tips från icke-föräldrar. Och framförallt från andra unga som finns mer "på plats" och ser vad som egentligen händer. Enkla saker som man t.ex. kan göra är;
-Engagera dig mer som förälder.
Som jag sa; bjud hem ditt/dina barns vänner och försök föreslå vad de skulle kunna göra istället för att de springer in på sina rum och gömmer sig. T.ex. Om du behöver hjälp med att göra någonting hemma så be om hjälp. De kanske kan få glass när de är klara? Beröm är viktigt!
-Kommunicera mera!
Det är svårt att börja tjata när det gått för långt. Ge inte upp med konversationerna. Det händer mycket i unga kroppar och sinnen, samma sätt som vuxna förändras när de är stressade eller åldras. Försök förstå att de faktiskt genomgår otroligt mycket. Att prata med sina barn gör att man lär känna dem mer. Försök även att ha kontakt med barnens vänners föräldrar. Om du har svårt att prata direkt till ditt barn, kan det kännas tryggt att ha en annan förälder som är vän till ditt barn som du kan få prata med.
-Se till att alla föräldrar som är delaktiga i barnets liv är med på samma noter.
Är man en kärnfamilj så skall man se till att båda föräldrarna går efter samma regler. Det är viktigt att båda säger ja och nej till samma saker. Bra kommunikation mellan föräldrar brukar smitta av sig. Det är en otroligt viktig grund. Lever man i skilda familjer och har styvföräldrar så skall det inte finnas några undantag. Det kan vara svårt ibland om föräldrar är osams efter en separation, men tänk, snälla tänk på barnen -det är vi som tyvärr ofta drabbas värst.
-Sätt klara regler!
Känn inte att du sviker ditt barn när du sätter en tid för när de ska vara hemma. Glöm inte att det faktiskt är DU som bestämmer. Något som man kan göra för en kompromiss (för lite äldre barn 14 år och uppåt) är att låta dem vara ute lite längre 1 kväll i veckan på vardagar.
-Ha koll på vad som händer i skolan.
I skolan så händer det mycket du inte hinner se eller höra. Hälsa gärna på skolan då och då och var med på lektionerna. Det ger dig möjlighet att se vilket ledarskap ditt/dina barn ställs inför. Ibland kan man ifrågasätta om man verkligen tycker att det är en sund miljö för ett barn att vistas i.
-Skynda långsamt.
Inga sår läker över en dag, ta den tid det behövs att bygga upp, stärka och bibehålla relationen med dig och ditt/dina barn.
Det var mina tips. Men jag är ingen expert, absolut inte. Dock har varit yngre, och jag kan se över det som hänt runt omkring om. Jag tror att det är viktigt att föräldrar får stöd. Det är ju ni som ska leda oss genom tonåren tills vi blir vuxna nog att kunna klara oss själva. Att ge oss omtänksamma redskap för att klara den övergångsperioden är a och o i vår uppxäxt!
