stephaniesliv

Jag har längtat efter dig hela veckan... Fett har aldrig smakat bättre ♥

Jag längtar efter dig min älskade sommar. Jag tror att du kommer att vara grym iår. I can feel it ♥

jag vet inte varför, men jag återvänder alltid hit.

det var väl något vi gjorde något vi sa här som förändrade mitt liv.

Pluttefisen Nelson har flyttat från mig och Norrtälje... Nu bor han hos mamma tillsvidare. Och även om jag är jätteglad över att han bor kvar inom familjen, och framförallt där han växte upp betyder så himla mycket för mig. Det skulle vara tufft att placera ut honom någon annanstans. Även fast jag vet att han det bra så finns det inga ord som kan förklara min saknad. Det är måndag, vilket betyder att han ska vara här hos mig. Ligga och sova på sängen, och kommer till mig lite då och då för att visa att han finns:) Sniffa mig lite i örat och kanske komma med sin rosa lilla leksak för att leka. Trodde aldrig att man kunde älska en hund såhär som jag gör... Han är den enda som fått höra alla mina hemligheter. När det inte funnits någon där har jag borrat ner ansiktet i hans päls och gråtit ut. Alltid har han varit lika lugn och ibland slickar han bort de salta tårarna från mina kinder. Ibland när jag mått dåligt och hållit på att sprängas av oro eller ångest har han krupit upp nära intill mig för att visa att han finns där. Det finns inget jag uppskattar mer... Han är min lilla prins. Och även fast han haft sönder en och annan kabel, kissat ner min fårfäll, eller ibland haft för mycket energi för mig att hantera så kommer han alltid att vara så älskad.

Det är klart att jag kommer att träffa honom. Men det känns att inte ha en liten korv springandes där nere vid mina fötter. Ingen kvällspromenad med min lilla vovve i kopplet. Det är så-jävla-tomt! Jag försöker att tänka på andra saker. Men det gör ändå ont. Det är inget jag kan koppla bort, och varje gång jag ser hans lilla säng så börjar jag böla:(

Varför lillfisen flyttar är för att jag just nu inte har den tid som krävs för att han ska må bra. Jag har sett och känt av att han är stressad för att jag hela tiden är på väg någonstans. När jag är i skolan så är det inga problem, men det är all övrig fritid som blir lite problematiskt. Jag har svårt att åka iväg och handla t.ex. När han fått vara ensam så länge på dagen så blir han förbannad om man lämnar honom ytterligare en gång när jag kommit hem från skolan. Så jag blir väldigt låst, och jag känner att jag måste kunna komma ut och göra saker. Iaf så som jag lever nu. Jag vill kunna ha det här sista året i skolan där jag har friheten att kunna göra som jag vill. Samtidigt vill jag kunna ta hand om Nelson, men då skulle han inte få den uppmärksamhet och stimuli som han behöver. Därför kom vi fram till att det bästa skulle vara om han kunde flytta tillbaka till mamma. Hon är också glad att ha blivit med hund eftersom hon också tycker om honom så mycket. Han har ju bott där i princip varje helg också... Vi får se hur detta funkar nu. Idag var första dagen hos hans dagmatte och det hade gått bra! Så jag håller tummarna för att han ska trivas och få det han förtjänar, nämligen det bästa!

Om ni funderar på att skaffa hund, liten som stor, så ska man komma ihåg att en hund tar väldigt mycket tid och engagemang. Det handlar inte bara om att ge vovven mat, vatten och gå ut på några korta promenader... Utan det handlar om mycket mer. Som att ge hunden kärlek. Ta sig tiden att njuta av deras sällskap. De har så mycket att ge som man kanske inte hinner se om man hela tiden är på språng. Nelson gav mig ett gott skratt varje dag, en stor dos av kärlek och så mycket mer. Nu har jag turen att få träffa Nelson när jag vill. Det är bara att åka hem till mamma. Han kommer även att komma hit ibland, kommer ju bli galen helt utan honom! Men alla har kanske inte den turen att en familjemedlem eller väldigt nära vän kan ta hand om sin hund om man känner att tiden inte räcker till. Det är många som får sälja sina hundar för att deras liv förändras och inte har lika mycket tid för hunden som de hade förut. Så jag får vara otroligt tacksam för att vi inte behövt placerat om honom. Och när jag säger tacksam så menar jag verkligen tacksam♥ Ni förstår inte hur fäst man blir... Trodde aldrig att något på dryga 3 kg skulle kunna få mig på fall såhär. Men sen var det ju kärlek vid första ögonkastet också, hihi.

Hon såg, hon dreglade och fick en orgasm.... Åhh vad jag vill ha! <3

Förresten. Nu när livet kommer att se annorlunda ut i framtiden har jag bestämt mig för att unna mig själv en klädstång... Och när jag säger annorlunda så kan jag ge besked om det imorgon eftersom jag inte vill spilla ut något när allt inte är 100% säkert. Men jag hoppas att allt ordnar sig nu! :)

-TV

-TV-möbel

-Soffa

-Ljudsystem

Det är lite som när skådespelare finner mer nöje i att spåra med droger och alkhol, samt lägga sig under kniven var och varannan månad för plastikoperationer. När passionen glömts bort försvinner man i sig själv. Visst på ditt vanliga kontorsjobb kanske det inte är så många som observerar det du gör. Men när du blir beskådad i live-sändning av miljontals människor kanske man borde tänka efter om man är en bra förebild eller inte. Saker och ting har ju en viss förmåga att alltid komma fram i media. Sicken OS-hjälte man plötsligt blev...

Hej! Igår spenderades hela dagen i Stockholm. Dagen bestod av studiebesök på Scandic Malmen vid Medis och det nyöppnade sprillans Marriott mellan Fridhemsplan och Thorildsplan. Det va lite typiskt att dagen började med att det var stopp i tunnelbanan... Men sen rullade det på fint. Båda hotellen var fina på sitt sätt. Kan verkligen rekommendera nya Marriott om man vill ha grymma möten! Något jag kommer ha i åtanke när jag kommer ut och ska börja jobba inom mötesindustrin (om det nu blir så att jag väljer att jobba med det..hehe).

Efter studiebesöken gick vi lite på stan. En hel del plågsamt fönstershoppande blev det för min del. Dock blev det lite gott te som jag ska gotta i mig nu de sista vinterdagarna. Sen så såg jag och Nina Avatar. Andra gången för min del, men åh vad värt! Först o främst pirrade hela magen för att jag minns när jag såg den för första gången med världens finaste sällskap, hihi. Men också för att filmen var så jäkla grym i 3 D. Ni som inte sett den än, iväg och se den omedelbums! Och helst i 3 D och ni har möjlighet. När filmen var slut ville jag ge upp livet här på jorden och flytta till Pandora :D

Lite bilder från dagen;

Huset var inte ens klart när jag flyttade in, och än idag finns det saker som inte riktigt fungerar som de ska. Jag blir så otroligt trött. Jag har inte råd att sitta och vara missnöjd över min största utgift jag har i månaden. Hyresvärden har verkligen sina egna roliga regler för sig alltså, man blir ju f ö r b a n n a d. Vi får se hur länge jag står ut att bo här. Jag skulle vilja bo i något lite större, och funtar verkligen på att flytta till hösten eller sommaren. Många säger ju upp sina lägenheter i dessa månader som är klara med sin utbildning eller ska ut på LIA. Vi får se vad som händer.

Dessutom har de bestämt sig för att bygga 60 st nya lägenheter precis utanför mitt fönster(!). Jag som älskade min fridfulla skog till utsikt. Nu ser det bara ut som ett sorgligt kalhygge. När snön börjar försvinna lär de gå fort som attan för husen att bli till. Usch. Och inte har man fått veta något om att de kommer att resa dessa nya husen precis här utanför heller. Vaknade en morgon av att de fällde massvis med träd här utan någon förvarning alls. Schysst...tack.

Sådär, har lekt lite med bloggen i brist på annat:) Om ni inte kan se förändringen får ni uppdatera sidan så ska det funka. Hihi

Fortsätter denna eftermiddag (shit har klockan redan hunnit bli 16?!?) med lite Beethoven och Mozart. Ibland kan klassisk musik räcka. Inga ord, bara instrument. Får mig att vilja ta gitarren i famnen... Kanske efter min dusch.

Idag blir det att bara ta det lugnt. Det är alla hjärtans dag. Men som några vet så tycker jag inte om den här dagen så värst mycket. Att få vakna upp bredvid personen man tycker om räcker tillräckligt mycke för mig.

Idag mår jag sådär. Vaknade och hade pissont i hela bröstkorgen. Somnade om och vaknade och efter ett tag kom det igen, och sen igen, och igen. Vill bara att det ska sluta... För varje gång det svider till så påminns jag av verkligheten. Jag vill vara så stark nu, men jag orkar inte bära huvudet högt. & nu måste jag byta låt för att jag bara vill börja gråta. Ska kanske försöka hitta på någonting annat nu...

Har inte känt av så mycke idag. Någon gång har det svidit till och just nu känns det som att jag ska börja gråta bara för att jag verkligen konfronterar och skriver om det här. Men jag måste lära mig att det inte är farligt. Ångestattacker är inget man dör av. Och ångest i sig kommer inte nära en tumör i levern, men ändå känns det som att få sitt hjärta sönderslaget flera gånger om ibland... Men jag är fortfarande den snyggaste kackerlackan på den här jorden, och tänker inte låta det här påverka mig. Jag är ung och har hela livet framför mig. Ett halvår av mina 21 år ska inte få rubba mig och mitt långa liv framför mig! Det gäller att se möjligheterna och inte alla hinder. Men till dess att jag inte har gråten i halsen stup i kvarten så tar jag det lugnt. Jävligt lugnt. Blir det för mycket är jag inte rädd att säga ifrån, så det här inte blir allt för kroniskt. Ta hand om er mina vänner, man vet aldrig vad livet bjuder på ♥

skärande smärta i hela bröstkorgen när jag håller min hund tätt intill mig tänker tankarna om att han kanske inte ska bo kvar här längre. Jag kan inte sluta gråta...

Allt såg bra ut på papper. Inget akut med hjärtat. Sen började han fråga mig hur jag mådde. Helt glad och positiv som vanligt svarade jag "Bra!", och log lite. Sen gick han in djupare och djupare på mina vanor med alkohol, mat, om jag känner mig stressad, om något tynger mig. Jag kände mig som 16 år på ungdomsmottagningen efter de tvingat en att göra ett klamydiaprov. Det visar sig att mina svar på hans frågor beskriver typisk ångest. Och att mina plötsliga smärtor i bröstet och över hjärtat är panikångest-attacker. Samt att min mage är helt förstörd.

När vi kommit fram till att jag är mer eller mindre mentalt rubbad och att jag tagit upp deras tid i onödan så kände jag mig helt tom och blank. Såklart det är ångesten. Den här jävla ångesten man känner varenda jävla dag. Min kropp säger stopp nu, ta tag i saker... Jag måste försöka iaf. Men jag känner bara att jag är helt urholkad. Jag kände mig nästan glad av att få det bekräftat att jag har ångest. Kändes nästan lite coolt; Yes, då har man bockat av det i livet -Panikångest-attack CHECK! Sen blev jag bara ledsen, illamående och rädd för mig själv. Vad fan ska det här betyda? Vad måste jag offra här för att jag ska må bra igen? Hur mycket ska jag kräva av mig själv och hur mycket orkar jag kämpa?

Måste bara få känna lugn och ro nu fram till måndag. Vill bara känna att jag får andas och inte ha några som helst krav på mig själv. Vår hemtenta får vänta till nästa vecka, eftersom jag kräks bara av att tänka på det. Står inte ut med den här ständiga gråten i halsen. Det är som att hjärtat bara vill hoppa ur bröstkorgen för att det gör så ont. Ont att vara vaken. Ont att behöva tänka och känna efter. Ont av att ständigt bli påmind om allt som jag sitter och grubblar över på heltid. Jag är inte förvånad över min "diagnos". Men jag har levt i total förnekelse kan jag säga. Om jag bara visste var det här var på väg så skulle jag tagit tag i det mycket tidigare och fatta annorlunda beslut. Men det är alltid lätt att vara efterklok och känna det man borde känt.

Nu ska jag försöka komma tillbaka så gott som det går. Utan att låta det påverka mitt liv allt för mycket. Utan att göra något radikalt som jag vet att jag kommer att ångra. Som att stänga ut vissa människor från mitt liv, hoppa av utbildningen eller flytta hem till mamma. Jag är stark och har gått igenom värre saker utan att få en sån här "diagnos". Det är bara att försöka att bita ihop och låta allt läka. Allting tar sin tid, och alltid löser sig. Utan att låta allt för mycket flower power... Även fast det är svagt, så ser jag ljuset i tunneln -Mycket tack vare alla de underbara människorna som stöttar mig.

Perfektion var ordet.

Lite fjortis men fan vad denna låt är nostalgi...! Åååh :D

---

De blir en kväll med lite after ski-tema. Puss!

Förresten... Hittade den här bilden. Haha, lääänge sen. Men det roliga är att jag tittar på lillfingret. FYFAN vad ont det gjorde att få den där nageln avsliten... Vill aldrig mer uppleva det. Kör hellre upp en ananas!

Godnatt nu mina små apor <3

Jag har funnit allt det jag vill ha... ♥

När jag vaknade imorse så trodde jag att det var en ny dag. En ny härlig dag, och jag kände mig helt underbar. Sen kom skolan och allt därtill. Herregud... Jag vet inte om jag orkar mycket mer. Även fast jag är lika svårt att krossa som en kackerlacka så känner jag mig helt slut i hjärtat av allt skit just nu...

8 inlägg till och har jag lyckats publicera 1000 inlägg i den här fjuttbloggen. Ibland går jag tillbaka och läser lite av det jag skrivit med åren. Det är nästan alltid lika underhållande. Fan vad livet rullar på av sig själv ♥