Another day
Kategori: Allmänt
De senaste dagarna har varit otroligt sega att gå upp. Tycker att jetlagen borde ha lagt sig men började jobba dagen efter jag kom hem o sen jobbade jag hela helgen. Bara två dagar kvar till helg=sooooova!!
I tisdags fyllde jag 25 år. Tjugofem år. Heeelt sjukt alltså! Vart är man egentligen i livet? På många sätt o vis precis där jag vill vara. Men efter Tobagoresan vart det väldigt tydligt vad jag behöver. Eller vad jag inte behöver. Jag är trött på Sverige, även fast jag älskar Sverige på många sätt. Men jag är trött på vårt sjuka synsätt på arbete och ens arbetsplikt, jag är generellt sätt trött på oss köande, kalla, tråkiga Svenskar som inte visar minsta känsla (förutom irritation) in public och gråter när ingen ser. Många mår så dåligt här i det här landet även fast vi har så mycket att vara tacksamma för. Vi har för mycket att vara tacksamma för helt enkelt vilket gör en för nöjd i vardagen=allt blir tråkigt. Allt blir i gråskala för allt ska vara sådär lagom bra, ingen ska sticka ut för mycket. And i'm so sick and tired of it.
När jag pratade med människor på Tobago vart de förvånade över att jag hade ett så bra jobb, att jag flyttat hemifrån innan jag gift mig och att jag hade egen bil. Man blev typ betraktad som smygkändis. Själv kan jag gråta över att jag inte trivs på mitt jobb, att jag avskyr vår lägenhet och att vår bil kostar så mycket pengar, men allt ser så bra ut från utsidan.. Jag är trött på den här fasaden som alla så ivrigt vill visa upp och mula i folks ansikten. Som att det är den som spelar någon roll när du är deprimerad? Tillslut sa jag bara "I live a nice life in Sweden, I work and attend my health and I have found someone to share my life with". Varför liksom säga "oohhh yes I work as a project manager, yes manager you know almost chef. And yes I don't live at my moms place anymore.. No i moved a long time ago and i'm so jävla indipedent. And yes I driva a Audi a3 you maybe don't know how it looks like but it's fast and red and i love it" and blablabla. För vet ni frågan jag alltid fick? "Are you happy?" Som ni vet har jag inte varit så jävla happy den här hösten och missbrukat träning som min drog...här i sverige MÅSTE man typ vara lycklig om man har allt sånt där som normen säger att man ska ha. Men vem fan är det egentligen? Jag mötte så många som inte har mycket alls i värde (sånt som vi värdesätter som bil, egen bostad, bra jobb mm) men som var lyckliga. Det var det viktigaste, att få vara lyckliga. Och tro mig, det går utan att ha massvis med saker.
Jag vill helt enkelt hitta den där livsstilen som faktiskt innefattar lycka. Jag tror inte att den finns i Sverige, men jag kan ha fel. Men jag vet att jag måste välja bort saker som inte gör mig glad och hitta moment som gör mig gladare. Det är så lätt att säga allt det här och inte göra en riktigt stor och radikal förändring som fixar allt på en gång. Men jag är inte redo för något sånt. Som att bara dra iväg och lämna allt, nej det är inte riktigt jag. Jag behöver inventera och känna efter. Väga för- och nackdelar. Vara lite bekväm. Försöka ha kvar mina stressfria tankar som jag hade på min fantastiska ö. No worries <3
Alltså vad vill jag säga med allt det här? Våga ifrågasätta vad som du egentligen saknar i ditt liv. Vad är det du egentligen behöver? Varför har du det inte och vad är det som drivit dig mot ett håll du egentligen aldrig skulle gå mot? Ångrar du dig? Kan du göra annorlunda? Kan du förändra? Vad betyder mest i slutet osv... Svaren finns där någonstans :)
