stephaniesliv

Hej! 

Hur mår ni? Hoppas att ni mår ok! 

Idag tänkte jag skriva om något som tagit upp mycket i mitt liv. Nämligen skuld. Eller skuldkänslor. Mitt CSN-lån är alltså inget jag kommer predika om just nu :)

Som jag nämnt tidigare i våras så skulle jag börja träffa en kurator. Det var faktiskt rätt läskigt till en början. Vem är denna kvinna som skall gräva i mina mörkaste hemligheter, tänkte jag. Samtidigt hade jag sagt till mig själv att jag delar så mycket eller lite jag vill. Till en början var det rätt stelt men jag tror att det var rätt tydligt att jag behövde "prata ut" en del. Något som kom upp i allt det här, och som inte är allt för privat, var mina känslor jag har för mig själv. Jag vet sen innan att jag ställer väldigt höga krav på mig själv. Något som ibland ger mig en positiv känga i baken men som ibland också drar ner mig i ett mörkt hål när jag inte uppnått mina egna förväntningar.

 

Jag har egentligen inte vuxit upp med höga krav som ställts på mig. Mina föräldrar älskade mig precis som jag var/är och är något jag känt genuint sålänge jag kan minnas. Däremot gjorde inte jag det. Jag älskad inte mig själv så mycket så att jag dög som jag var många gånger. Om jag skulle identifiera när allt detta började skulle jag säga tonåren. Jag började söka mer bekräftelse hos andra (speciellt varje ny kille jag var kär i varje vecka), och det här med att kanske inte känna sig tillräcklig började växa i samband med detta. Först lite oskyldigt och omärkbart, men efter att ha gått igenom gamla dagböcker och tänkt tillbaka så ser jag en rätt så ensam tjej som bara vill att mr.x ska vara lika kär i mig som jag är i honom.

Ibland kan vi inte alltid få som vi vill och vissa accepterar det och går vidare medans andra kanske blir lite besatta av tanken och känslan av att "Fasen, jag kan så mycket bättre än såhär" eller liknande. Jag är en av de sistnämnda. Ger upp i det sista och får jag ytterligare ett försök att prestera bättre så tar jag chansen. Dock inte med allt, det måste finnas något slags intresse, men eftersom jag gillar typ allt så är det få saker jag kunnat släppa och acceptera. Visst är det bra med ett jäkla anamma ibland men det måste ge en positiv känsla efteråt på något sätt. Det här är något som jag inte riktigt fick ihop. Jag trodde att min envishet och driv skulle leda till bra saker, men istället så växte det ett mörker inom mig varje gång resultatet blev för dåligt eller annorlunda från vad jag tänkt mig. 

Det tog mig lång tid att faktiskt förstå att det är de höga kraven som får mig att må dåligt - inte att resultatet inte blev som jag hade tänkt mig. Jag tror att det är rätt vanligt att vi människor (speciellt kvinnor - säga vad man vill om jämställda kön men flera studier pekar faktiskt på att kvinnor är mer analytiska än män), målar upp en väldigt vacker bild av saker. Längs vägen kanske det kommer ett stänk av någonting som inte var tänkt från början.  Några år senare från att ha upptäckt det här hos mig själv har jag försökt jobba bort dessa negativa känslor som uppstår hos mig. Känslor som att jag misslyckats, att jag inte kommer räcka till, att jag måste stressa för det ska vara klart NU osv. Allt det här summeras för mig som skuldkänslor. Oavsett vad eller hur något gått fel klandrar jag mig själv och känner skuld för det. Så hur hanterar jag det? Hur tar jag mig ur min emotionella skuld? Jag tänkte dela med mig av saker jag börjat tänka på när jag känner "Men varför gjorde jag såhääääär då?! Om jag bara gjort lite mer såhär hade allt blivit bra!!!" 

1. Hur vet jag om det hade blivit bättre om jag gjort annorlunda? 
- Jag kommer förmodligen inte veta det. Om jag inte kan lägga in en formel i ett excelark och den räknar ut något åt mig så kommer jag nog aldrig veta svaret. Sluta älta vad som kunde ha gjorts annorlunda -  ingen har förmodligen svaret till det och framför allt inte du själv! 

2. Hur många extra mål har du satt upp för den här uppgiften? Vad är huvudmålet? 
– Om jag har ett mål med något så vill jag gärna sätta upp 50 mål till. Det här händer oftast i jobbsammanhang där jag har ett givet mål för något men sen får för mig att göra "lite extra". Det här gör jag att jag inbillar mig att det peppar mig själv lite mer än att bara ha en liten sak att fokusera på. Vi är alla olika och en uppgift för mig räcker ibland inte för att hålla mig stimulerad. Det ska gärna hända 437 saker på en gång för att jag ska tycka att det är roligt. Men när jag uppnått den där enstaka uppgiften jag skulle löst och inte de 436 andra egna uppgifterna jag skapat längs vägen blir jag ledsen på mig själv att jag "inte klarade dem också". Gå tillbaka till ruta ett! Jag har ju klarat uppgiften, var nöjd för böveln! Kan tänka mig att det här är ett fenomen man kan stöta på när man pluggar också. Typ att man ballar ur och börjar ordbajsa. Ibland är det bättre att bara fokusera på att göra det som skall göras. När du kan pricka av de absoluta måstena så kan det bli aktuellt att sätta ny kurs mot nya mål OM DU HINNER! 

3. Var målen realistiska? 
– Ja, här har vi ännu en sån här sak som är rätt klassisk. Tycker att rubriken säger mycket. Var det realistiskt att hinna med det här? Om svaret är nej är det dumt att känna skuld för något så okontrollerbart som tid! 

4. Låg makten helt i dina händer? 
- I jobbet är det viktigt att ha en dialog med sin chef/arbetsledare om sina arbetsuppgifter. Dels om det jag nämner ovan - om att vara realistisk. Men det är också viktigt att ha inflytande och dialog om hur mycket du har att göra för tillfället. Det kanske inte är möjligt med alla slags jobb, men om det förväntas att du gör något av någon som inte riktigt har koll blir det lätt fel. Din arbetsgivare har det yttersta ansvaret för att se till att du inte blir överöst med uppgifter du inte kan ta tag i. Hinner du inte allt så är det inte ditt fel! 

5. Vad kan jag prioritera? Vad är absolut viktigast och varför?
- Om du kan svara på dessa två frågor så kan du motivera dina beslut och prioriteringar. Att motivera för någon annan har dock aldrig varit mitt problem, utan att kunna motivera för mig själv så att jag känner mig nöjd. Lär dig att känna dig nöjd när du kan svara på dessa frågor!

6. Var inte rädd att säga ifrån - till dig själv!
- Det kan vara andra som säger att "det här är bra som det är, det behövs inte mer än såhär". Det är toppen om du har såna människor runt omkring dig. Det enda du behöver lära dig nu är att kunna säga så till dig själv. 

 

Kanske är detta rätt basic saker. Men jag vet att vi alla grubblar lite för mycket då och då. Skola, jobb, boende livet i allmänhet, dagens middag. Ja, ALLT kan vara bli en sörja ångest om vi inte riktigt vet hur vi ska tackla saker och ting. Även fast det jag nämner ovan kanske till och med är lite självklara så kan det vara bra att göra sig påminnd. Simma lugnt - chilla lide.

 

Kram på er!

Jag tänkte försöka göra fler inlägg med lite mer innehåll än bara "hej idag har jag jobbat, tränat och är pepp eller depp på livet". Just nu har jag mycket tankar och det vill jag få ur mitt system på något sätt. Ibland är det rätt bra att ha en blogg ändå :),

Idag tänkte jag skriva om det här med att välja vägar i livet. Vi står alla där någon gång vid något slags vägskäl. Allt från att välja nya tapeter till vilken utbildning vi ska välja. Oftast tror jag att det är de större besluten vi minns på något sätt. "Vad ska det bli av mig?" Hur många gånger jag jag inte tänkt så? Alla är vi olika, men jag tror vi alla någon gång känt sig nyfikna på vad man egentligen vill göra och vad man vill bli här i livet. Vissa vet bara. Andra har alltid vetat och sen har det blivit helt annorlunda. Vissa vet inte alls. Jag kan säga att jag känt alla dessa tre saker. 

Drygt tre år har gått nu sedan jag tog min examen ifrån Travel Ecucation Center i Norrtälje. Det var en utbildning jag snubblade in på lite otippat då jag träffade en lärare därifrån på en jobbmässa ute på Arlanda. Spännande som det lät med de utbildningar som fanns på TEC tänkte jag att i alla fall kan söka och se vad som händer. Faktum är att jag inte alls var taggad på att börja plugga utan njöt rätt bra av vad som skulle bli mitt sabbatsår efter studenten. Jag hade inte sökt några andra utbildningar utan det här var det enda som hade intresserat mig sedan jag sprang ut från gymnasiet. Jag läste på lite om mötes- och eventbranschen och föreställde mig bli den nästa Michael Bindefeldt inom 10 år. Jag siktade högt, men har jag inga mål så brukar det stå rätt still för mig. Motivation och mål är a och o för mig när jag viger mig till något nytt. 

De två åren på TEC var väldigt givande. Jag fick mig en bra, relevant och bred utbildning. Mötesbranschen here I come! Eller? Trots en väldigt bra utbildning (jag kan verkligen inte klaga på den på något sätt förutom att den låg lite off i Norrtälje - men det löste sig ju), så kände jag på något sätt inte någon större samhörighet med den här branschen jag skolats in på. En KY-utbildning (nu YH-utbildning) ger verkligen en stadig grund att stå på. Man är redo för arbetsmarknaden om man payed attention på lektionerna så att säga. Och det hade jag. Jag hade haft två väldigt givande praktikperioder på Norrtälje kommun som gett mig ovärderliga erfarenheter av praktiskt arbete mm. Dagen kom då jag insåg att det var dags att börja söka jobb. Konstigt nog sökte jag mig till allt möjligt förutom till projektledare inom möten och events som jag precis utbildat mig till. Projektledning var något jag absolut kunde tänka mig fortsätta med, men inte inom möten och events. 

Nu tre år senare har jag fyllt min ryggsäck med projektledning och erfarenhet från ideella sektorn. Jag har gjort allt möjligt roligt nu när jag tänker efter.. processledning, förändringsledning, utbildning, coachning, lite sociala medier, administration, organisationsutveckling, budgetansvarig...listan är rätt lång. Vem trodde att dedär två åren i skolbänken skulle leda till att mer eller mindre vara med och kämpa för mänskliga rättigheter inom funktionshinderrörelsen? Inte ens jag kunde föreställa mig det, faktiskt. 

Då jag fortfarande har kvar kontakter från studietiden ser jag lite då och då vad som händer i branschen. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte är superinsatt, men jag försöker hänga med á la amatör och i alla fall läsa nyhetsbrev, följa företag på linkedin medmera. Jag har absolut inget emot branschen i sig, men jag känner att jag är så tacksam att jag valde att gå en annan väg. Jag är tacksam att jag fick m ö j l i g h e t en att gå min egna väg och att jag faktiskt tog chansen. Även fast jag kan räkna på en hand de personer som faktiskt förstått vad jag arbetat med dehär senaste tre åren (ja, förutom de jag faktiskt jobbat med då). Det har givit mig ett nytt perspektiv på många olika saker.

Något jag inte ens såg inom mötesbranschen sominte störde mig speciellt mycket medan när utbildade mig var det här med kön och maktroller. Ok, vi vet ju att dessvärre så är det mesta mansdominerat men vissa branscher är bättre än andra. Jag skämms på mötesbranschens vägnar hur uppdelningen mellan kön är. Kvinnorna springer som hamstrar i hjul och arbetar som projektledare och projektledarassistenter. Vem är VD? Jo, männen. Jag är ingen kvinnosoldat som hatar män, verkligen inte! Men jag stödjer inte såna här snea uppdelningar och tycker att det är hemskt i en sån expanderande bransch ser ut såhär. Jag kommer förmodligen aldrig söka mig "tillrätta" med vad jag utbildat mig till. Förmodligen just pga av detta. 

Nu är visserligen ideella sektorn rätt kvinnodominerad. Men även där ser vi en rätt skev bild när det gäller högsta ledningen i ideella organisationer. Men hade jag inte hamnat i denna sektor hade jag nog aldrig tagit mig en funderare över dessa saker. Jag har mött en del kloka människor de senaste tre åren. Vissa kanske mer extrema än andra men åsikter har alla haft, och rätt så starka sådana också. Det fick mig att tänka efter. Från mitt extremt högervridna sätt att se samhället till att ifrågasätta allt jag trodde på. En liten minirevolution har pågått i mitt huvud. Tänk att erfarenheter professionellt sätt kan göra en sån inverkan personligen också. Det är en ständig resa vi befinner oss på och det gäller att ta vara på intryck från alla håll och kanter - det är så vi utvecklas som människor! Jag hade säkert utvecklats otroligt mycket var jag än hamnade efter studietiden, det är det ingen tvekan om. Men jag är glad att jag hamnade där jag hamnade.

Att gå sin egen väg är inte dumt. Våga tro det oavsett var du befinner dig i livet. Mycket handlar om att våga tro på sig själv. Om du verkligen tror på dig själv i det du gör, gör du förmodligen helt rätt oavsett ditt val. Visualisera inte om vart exakt du vill hamna, för tro mig, du hamnar sällan där du tänkt dig från början. Men det behöver inte betyda något dåligt. Det kan faktiskt vara ännu bättre än vad du tänk från början. Och vad är det som säger att om du hade gått en väg med ett bestämt mål, att det målet är det du föreställde dig från början? Kanske låter det lite "töntigt" men att våga tro på sig själv gör en nog lite mer flexibel i psyket. Ok, jag hamnade inte där jag trodde men vad kan jag göra nu istället? Vad har jag för möjligheter och vilka lärdomar kan jag få utav den här erfarenheten? 

Sen kommer jag till det viktigaste - ge inte upp. Du kommer efter vissa val eller slumpheter stöta på fler utmaningar än du någonsin kunnat föreställa dig. Men du kommer möta pepp och engagemang från de mest oväntade personerna/situationerna på din resa. Välkomna detta och var inte ledsen över att de du förväntat dig ska stötta dig kanske inte gör det. Alla kan inte förstå eller veta dina inre ambitioner och en dag kommer det vara du som finns där för någon som behöver lite extra pepp en regning dag. Ge och ta. Men lär dig peppa dig själv - när ingen annan kanske finns där behöver du dig själv och tron på att du kommer att klara det.

Och så gick det typ en hel sommar utan bloggande. Men jag skyller på att jag jobbade till sista veckan i juli och sedan dess har jag tagit en välförtjänt semester från det mesta. Vår resa till Hälsingland och Norge var helt fantastisk och precis det jag behövde även fast jag lyckades bli sjuk typ 3 gånger på 2 veckor. Första gången värre än de andra två. 

Jag har gått och fasat över att bli arbetslös. Speciellt mitt i semestern då jag trodde att det skulle bli en massa pappersarbete jag aldrig skulle förstå mig på och samtidigt kunna njuta av att vara ledig. Speciellt när ens partner också precis går på ledighet och vi ska kunna njuta tillsammans. Men det har gått förvånansvärt bra. Jag fick skriva in mig på arbetsförmedlingen i Hudiksvall och när jag kom tillbaka från all semester fördes allt jag registrerat där uppe över till AF i Väsby. Smidigt! Eftersom jag ansökt om a-kassa och sånt så kändes det viktigt att inte ge upp hoppet i första hand och tro att allt skulle skita sig - det är ju faktiskt det här jag måste göra för att kunna överleva! 

Mitt tips till dig som vet om att du kommer att bli arbetslös - få inte panik, älta inte och ta det lugnt, det löser sig! Om jag bara kunde vetat om det här innan (även fast ALLA runt omkring mig sa att det löser sig, Stephanie), så hade det besparat dedär små panikångestattackerna/gråtattackerna/minideppen som smög sig på titt som tätt en tid innan jag skulle avsluta min anställning. 

 

Det här är första veckan jag verkligen viger mig till att söka jobb (har givetvis sökt jobb fram till nu också), och accepterat mig själv som arbetslös. Nu är allt påriktigt. M har börjat jobba igen och jag går hemma. Snacka om ny erfarenhet! Har inte sökt såhär mycket jobb sen 2008. Har faktiskt haft ett jobb sen dess och allt det här är väldigt främmande för mig. Men jag försöker bygga upp en stark självkänsla och se det här som en erfarenhet som bara kommer att göra mig starkare! Jag vet att snart kommer en arbetsgivare läsa mitt personliga brev och CV och tänka "wow, henne måste vi bara träffa!"

Vad vill jag säga me det här då? Ja, jag har inte deppat ihop utan jag lever och mår bra i det här just nu! Jag kämpar på och njuter av att vara i vårt fina hem som en annars ser alldeles för sällan för att betala 11 000 kr i hyra för varje månad! 

Vad har ni för erfarenhet av att vara arbetslös? Hur kändes det och vad gjorde ni för att hålla er "på rätt bana"? Berätta gärna! :) 


Hoppas att ni mår bra ♥