Bli av med dina skulder
Hej!
Hur mår ni? Hoppas att ni mår ok!
Idag tänkte jag skriva om något som tagit upp mycket i mitt liv. Nämligen skuld. Eller skuldkänslor. Mitt CSN-lån är alltså inget jag kommer predika om just nu :)
Hur mår ni? Hoppas att ni mår ok!
Idag tänkte jag skriva om något som tagit upp mycket i mitt liv. Nämligen skuld. Eller skuldkänslor. Mitt CSN-lån är alltså inget jag kommer predika om just nu :)
Som jag nämnt tidigare i våras så skulle jag börja träffa en kurator. Det var faktiskt rätt läskigt till en början. Vem är denna kvinna som skall gräva i mina mörkaste hemligheter, tänkte jag. Samtidigt hade jag sagt till mig själv att jag delar så mycket eller lite jag vill. Till en början var det rätt stelt men jag tror att det var rätt tydligt att jag behövde "prata ut" en del. Något som kom upp i allt det här, och som inte är allt för privat, var mina känslor jag har för mig själv. Jag vet sen innan att jag ställer väldigt höga krav på mig själv. Något som ibland ger mig en positiv känga i baken men som ibland också drar ner mig i ett mörkt hål när jag inte uppnått mina egna förväntningar.
Jag har egentligen inte vuxit upp med höga krav som ställts på mig. Mina föräldrar älskade mig precis som jag var/är och är något jag känt genuint sålänge jag kan minnas. Däremot gjorde inte jag det. Jag älskad inte mig själv så mycket så att jag dög som jag var många gånger. Om jag skulle identifiera när allt detta började skulle jag säga tonåren. Jag började söka mer bekräftelse hos andra (speciellt varje ny kille jag var kär i varje vecka), och det här med att kanske inte känna sig tillräcklig började växa i samband med detta. Först lite oskyldigt och omärkbart, men efter att ha gått igenom gamla dagböcker och tänkt tillbaka så ser jag en rätt så ensam tjej som bara vill att mr.x ska vara lika kär i mig som jag är i honom.
Ibland kan vi inte alltid få som vi vill och vissa accepterar det och går vidare medans andra kanske blir lite besatta av tanken och känslan av att "Fasen, jag kan så mycket bättre än såhär" eller liknande. Jag är en av de sistnämnda. Ger upp i det sista och får jag ytterligare ett försök att prestera bättre så tar jag chansen. Dock inte med allt, det måste finnas något slags intresse, men eftersom jag gillar typ allt så är det få saker jag kunnat släppa och acceptera. Visst är det bra med ett jäkla anamma ibland men det måste ge en positiv känsla efteråt på något sätt. Det här är något som jag inte riktigt fick ihop. Jag trodde att min envishet och driv skulle leda till bra saker, men istället så växte det ett mörker inom mig varje gång resultatet blev för dåligt eller annorlunda från vad jag tänkt mig.
Det tog mig lång tid att faktiskt förstå att det är de höga kraven som får mig att må dåligt - inte att resultatet inte blev som jag hade tänkt mig. Jag tror att det är rätt vanligt att vi människor (speciellt kvinnor - säga vad man vill om jämställda kön men flera studier pekar faktiskt på att kvinnor är mer analytiska än män), målar upp en väldigt vacker bild av saker. Längs vägen kanske det kommer ett stänk av någonting som inte var tänkt från början. Några år senare från att ha upptäckt det här hos mig själv har jag försökt jobba bort dessa negativa känslor som uppstår hos mig. Känslor som att jag misslyckats, att jag inte kommer räcka till, att jag måste stressa för det ska vara klart NU osv. Allt det här summeras för mig som skuldkänslor. Oavsett vad eller hur något gått fel klandrar jag mig själv och känner skuld för det. Så hur hanterar jag det? Hur tar jag mig ur min emotionella skuld? Jag tänkte dela med mig av saker jag börjat tänka på när jag känner "Men varför gjorde jag såhääääär då?! Om jag bara gjort lite mer såhär hade allt blivit bra!!!"
Ibland kan vi inte alltid få som vi vill och vissa accepterar det och går vidare medans andra kanske blir lite besatta av tanken och känslan av att "Fasen, jag kan så mycket bättre än såhär" eller liknande. Jag är en av de sistnämnda. Ger upp i det sista och får jag ytterligare ett försök att prestera bättre så tar jag chansen. Dock inte med allt, det måste finnas något slags intresse, men eftersom jag gillar typ allt så är det få saker jag kunnat släppa och acceptera. Visst är det bra med ett jäkla anamma ibland men det måste ge en positiv känsla efteråt på något sätt. Det här är något som jag inte riktigt fick ihop. Jag trodde att min envishet och driv skulle leda till bra saker, men istället så växte det ett mörker inom mig varje gång resultatet blev för dåligt eller annorlunda från vad jag tänkt mig.
Det tog mig lång tid att faktiskt förstå att det är de höga kraven som får mig att må dåligt - inte att resultatet inte blev som jag hade tänkt mig. Jag tror att det är rätt vanligt att vi människor (speciellt kvinnor - säga vad man vill om jämställda kön men flera studier pekar faktiskt på att kvinnor är mer analytiska än män), målar upp en väldigt vacker bild av saker. Längs vägen kanske det kommer ett stänk av någonting som inte var tänkt från början. Några år senare från att ha upptäckt det här hos mig själv har jag försökt jobba bort dessa negativa känslor som uppstår hos mig. Känslor som att jag misslyckats, att jag inte kommer räcka till, att jag måste stressa för det ska vara klart NU osv. Allt det här summeras för mig som skuldkänslor. Oavsett vad eller hur något gått fel klandrar jag mig själv och känner skuld för det. Så hur hanterar jag det? Hur tar jag mig ur min emotionella skuld? Jag tänkte dela med mig av saker jag börjat tänka på när jag känner "Men varför gjorde jag såhääääär då?! Om jag bara gjort lite mer såhär hade allt blivit bra!!!"
1. Hur vet jag om det hade blivit bättre om jag gjort annorlunda?
- Jag kommer förmodligen inte veta det. Om jag inte kan lägga in en formel i ett excelark och den räknar ut något åt mig så kommer jag nog aldrig veta svaret. Sluta älta vad som kunde ha gjorts annorlunda - ingen har förmodligen svaret till det och framför allt inte du själv!
2. Hur många extra mål har du satt upp för den här uppgiften? Vad är huvudmålet?
– Om jag har ett mål med något så vill jag gärna sätta upp 50 mål till. Det här händer oftast i jobbsammanhang där jag har ett givet mål för något men sen får för mig att göra "lite extra". Det här gör jag att jag inbillar mig att det peppar mig själv lite mer än att bara ha en liten sak att fokusera på. Vi är alla olika och en uppgift för mig räcker ibland inte för att hålla mig stimulerad. Det ska gärna hända 437 saker på en gång för att jag ska tycka att det är roligt. Men när jag uppnått den där enstaka uppgiften jag skulle löst och inte de 436 andra egna uppgifterna jag skapat längs vägen blir jag ledsen på mig själv att jag "inte klarade dem också". Gå tillbaka till ruta ett! Jag har ju klarat uppgiften, var nöjd för böveln! Kan tänka mig att det här är ett fenomen man kan stöta på när man pluggar också. Typ att man ballar ur och börjar ordbajsa. Ibland är det bättre att bara fokusera på att göra det som skall göras. När du kan pricka av de absoluta måstena så kan det bli aktuellt att sätta ny kurs mot nya mål OM DU HINNER!
3. Var målen realistiska?
– Ja, här har vi ännu en sån här sak som är rätt klassisk. Tycker att rubriken säger mycket. Var det realistiskt att hinna med det här? Om svaret är nej är det dumt att känna skuld för något så okontrollerbart som tid!
4. Låg makten helt i dina händer?
- I jobbet är det viktigt att ha en dialog med sin chef/arbetsledare om sina arbetsuppgifter. Dels om det jag nämner ovan - om att vara realistisk. Men det är också viktigt att ha inflytande och dialog om hur mycket du har att göra för tillfället. Det kanske inte är möjligt med alla slags jobb, men om det förväntas att du gör något av någon som inte riktigt har koll blir det lätt fel. Din arbetsgivare har det yttersta ansvaret för att se till att du inte blir överöst med uppgifter du inte kan ta tag i. Hinner du inte allt så är det inte ditt fel!
5. Vad kan jag prioritera? Vad är absolut viktigast och varför?
- Om du kan svara på dessa två frågor så kan du motivera dina beslut och prioriteringar. Att motivera för någon annan har dock aldrig varit mitt problem, utan att kunna motivera för mig själv så att jag känner mig nöjd. Lär dig att känna dig nöjd när du kan svara på dessa frågor!
6. Var inte rädd att säga ifrån - till dig själv!
- Det kan vara andra som säger att "det här är bra som det är, det behövs inte mer än såhär". Det är toppen om du har såna människor runt omkring dig. Det enda du behöver lära dig nu är att kunna säga så till dig själv.
- Jag kommer förmodligen inte veta det. Om jag inte kan lägga in en formel i ett excelark och den räknar ut något åt mig så kommer jag nog aldrig veta svaret. Sluta älta vad som kunde ha gjorts annorlunda - ingen har förmodligen svaret till det och framför allt inte du själv!
2. Hur många extra mål har du satt upp för den här uppgiften? Vad är huvudmålet?
– Om jag har ett mål med något så vill jag gärna sätta upp 50 mål till. Det här händer oftast i jobbsammanhang där jag har ett givet mål för något men sen får för mig att göra "lite extra". Det här gör jag att jag inbillar mig att det peppar mig själv lite mer än att bara ha en liten sak att fokusera på. Vi är alla olika och en uppgift för mig räcker ibland inte för att hålla mig stimulerad. Det ska gärna hända 437 saker på en gång för att jag ska tycka att det är roligt. Men när jag uppnått den där enstaka uppgiften jag skulle löst och inte de 436 andra egna uppgifterna jag skapat längs vägen blir jag ledsen på mig själv att jag "inte klarade dem också". Gå tillbaka till ruta ett! Jag har ju klarat uppgiften, var nöjd för böveln! Kan tänka mig att det här är ett fenomen man kan stöta på när man pluggar också. Typ att man ballar ur och börjar ordbajsa. Ibland är det bättre att bara fokusera på att göra det som skall göras. När du kan pricka av de absoluta måstena så kan det bli aktuellt att sätta ny kurs mot nya mål OM DU HINNER!
3. Var målen realistiska?
– Ja, här har vi ännu en sån här sak som är rätt klassisk. Tycker att rubriken säger mycket. Var det realistiskt att hinna med det här? Om svaret är nej är det dumt att känna skuld för något så okontrollerbart som tid!
4. Låg makten helt i dina händer?
- I jobbet är det viktigt att ha en dialog med sin chef/arbetsledare om sina arbetsuppgifter. Dels om det jag nämner ovan - om att vara realistisk. Men det är också viktigt att ha inflytande och dialog om hur mycket du har att göra för tillfället. Det kanske inte är möjligt med alla slags jobb, men om det förväntas att du gör något av någon som inte riktigt har koll blir det lätt fel. Din arbetsgivare har det yttersta ansvaret för att se till att du inte blir överöst med uppgifter du inte kan ta tag i. Hinner du inte allt så är det inte ditt fel!
5. Vad kan jag prioritera? Vad är absolut viktigast och varför?
- Om du kan svara på dessa två frågor så kan du motivera dina beslut och prioriteringar. Att motivera för någon annan har dock aldrig varit mitt problem, utan att kunna motivera för mig själv så att jag känner mig nöjd. Lär dig att känna dig nöjd när du kan svara på dessa frågor!
6. Var inte rädd att säga ifrån - till dig själv!
- Det kan vara andra som säger att "det här är bra som det är, det behövs inte mer än såhär". Det är toppen om du har såna människor runt omkring dig. Det enda du behöver lära dig nu är att kunna säga så till dig själv.
Kanske är detta rätt basic saker. Men jag vet att vi alla grubblar lite för mycket då och då. Skola, jobb, boende livet i allmänhet, dagens middag. Ja, ALLT kan vara bli en sörja ångest om vi inte riktigt vet hur vi ska tackla saker och ting. Även fast det jag nämner ovan kanske till och med är lite självklara så kan det vara bra att göra sig påminnd. Simma lugnt - chilla lide.
Kram på er!
