Norge
Kategori: Allmänt
Det var evigheter sen jag skrev hær.. Inte sedan jag flyttade hit. Till Norge. Ett nytt land och ett nytt liv.
Ibland undrar jag hur allt hade vart om jag hade stannat i Sverige, men oftast ær det inget jag tænker på. Kanske bættre det.
Livet ær lustigt. Fantastiskt men också vældigt mærkligt. Ibland længtar jag tillbaka till att få ner mina ord någonstans. Ord som också ær tankar, funderingar och sånt som behøver bearbetas. Kanske en psykolog hade varit bættre, men denna blogg har varit som min lilla hørna dær jag kunnat skriva allt. Hær ligger mitt liv, det ær væl bara att analysera allt och komma fram till någon slutsats før den som tørs :).
Jag kænner att jag ær i en kænslig period och att det ær mycket som bubblar inom mig. Frågor som inte blir besvarade, kænslor som inte vet var de ska ta vægen. Jag kænner mig ibland som en skuta som ær ute till havs men inte vet vilken hamn jag styr mot. Ibland ær jag ute på ett bøljande hav dær det stormar, och ibland ligger jag i læ och njuter av solen. Vilar upp mig infør næsta storm. Som ett måleri som inte kan slutføras før att bakgrunden ændras konstant. Min kompass snurrar och snurrar och kan inte hitta varken nord eller syd. I dimma eller i klart væder, alltid lite vilsen men samtidigt alltid veta var man har sin trygga hamn.
Att flytta till ett nytt land ær svårt. Att læra kænna nya mænniskor, læra kænna en ny plats.. Jag har aldrig kænt mig mer hemma men ibland biter avståndet extra hårt.
Jag har fått så mycket hær jag aldrig kunnat drømma om. Kærlek, trygghet, lycka. Listan kan gøras lång. En fantastisk man. Två barn jag lært kænna och som betyder guld før mig. Tænk att få kænna på førældrarlivet såḧær..det var något jag aldrig kunde førestælla mig. Att bli bonusmamma..helt sjukt nær jag tænker på det de ær mina øgonstenar och relationen ær alldeles speciell. Jag drømmer om att bilda "egen" familj. Barn tillsammans med den jag drømt om att få bilda familj tillsammans med. Kunna bilda en framtid och uppnå våra drømmar. Støtta varandra, ælska varandra och utvecklas tillsammans. Jag har så många drømmar, men ibland nær jag ær ute i den dær stormen så kænner jag inte ens længtan efter land. Jag ær i den stormen før att jag inte kan rå før vædret. Ovædret kommer och jag kan inte påverka det. Det ær en emotionell berg och dalbana att skilja sig, har jag fått bevittna på næra håll. Jag visste inte att det skulle bli såhær, fast nu kænner jag att jag borde vetat bættre. Jag har nu några gånger kænnt "vad tænkte jag med"?! Hur kunde jag varit så sæker på att allt skulle gå bra? Hur? Hur kunde jag førstå vad jag inte visste? Hur kunde jag veta men inte førstå? Jag trodde at det hade kunnat vara enklare, men det ær det inte och det gør ont. Det gør fruktansvært ont att kænna tvivel. Att kænna sorg. Att kænna det nær det inte kommer från en sjælv, utan från den man ælskar så høgt. Nær det kommer från den personen man længtar att få dela sitt liv med, på riktigt. Bort ifrån stormen på trygga land.
Jag har alltid varit en drømmare, men har aldrig sett saker som omøjliga. Detta ær inte omøjligt men besvikelsen i mig nær jag kænner att något inte ær realistiskt gør kanske mer ont. Min tro och ønskan ær inte i reallitet med min verklighet.
Att se ut på horisonten och vænta på stormen. Se hur allt land førsvinner och dyka tillbaka in i ovædret. Det ær det jag gør till och från. Jag søker skydd på min lilla skuta och hoppas att mitt segel håller i vinden. Det gør det vanligtvis, men ibland kænner jag mig bara extra utsatt..
Ibland undrar jag hur allt hade vart om jag hade stannat i Sverige, men oftast ær det inget jag tænker på. Kanske bættre det.
Livet ær lustigt. Fantastiskt men också vældigt mærkligt. Ibland længtar jag tillbaka till att få ner mina ord någonstans. Ord som också ær tankar, funderingar och sånt som behøver bearbetas. Kanske en psykolog hade varit bættre, men denna blogg har varit som min lilla hørna dær jag kunnat skriva allt. Hær ligger mitt liv, det ær væl bara att analysera allt och komma fram till någon slutsats før den som tørs :).
Jag kænner att jag ær i en kænslig period och att det ær mycket som bubblar inom mig. Frågor som inte blir besvarade, kænslor som inte vet var de ska ta vægen. Jag kænner mig ibland som en skuta som ær ute till havs men inte vet vilken hamn jag styr mot. Ibland ær jag ute på ett bøljande hav dær det stormar, och ibland ligger jag i læ och njuter av solen. Vilar upp mig infør næsta storm. Som ett måleri som inte kan slutføras før att bakgrunden ændras konstant. Min kompass snurrar och snurrar och kan inte hitta varken nord eller syd. I dimma eller i klart væder, alltid lite vilsen men samtidigt alltid veta var man har sin trygga hamn.
Att flytta till ett nytt land ær svårt. Att læra kænna nya mænniskor, læra kænna en ny plats.. Jag har aldrig kænt mig mer hemma men ibland biter avståndet extra hårt.
Jag har fått så mycket hær jag aldrig kunnat drømma om. Kærlek, trygghet, lycka. Listan kan gøras lång. En fantastisk man. Två barn jag lært kænna och som betyder guld før mig. Tænk att få kænna på førældrarlivet såḧær..det var något jag aldrig kunde førestælla mig. Att bli bonusmamma..helt sjukt nær jag tænker på det de ær mina øgonstenar och relationen ær alldeles speciell. Jag drømmer om att bilda "egen" familj. Barn tillsammans med den jag drømt om att få bilda familj tillsammans med. Kunna bilda en framtid och uppnå våra drømmar. Støtta varandra, ælska varandra och utvecklas tillsammans. Jag har så många drømmar, men ibland nær jag ær ute i den dær stormen så kænner jag inte ens længtan efter land. Jag ær i den stormen før att jag inte kan rå før vædret. Ovædret kommer och jag kan inte påverka det. Det ær en emotionell berg och dalbana att skilja sig, har jag fått bevittna på næra håll. Jag visste inte att det skulle bli såhær, fast nu kænner jag att jag borde vetat bættre. Jag har nu några gånger kænnt "vad tænkte jag med"?! Hur kunde jag varit så sæker på att allt skulle gå bra? Hur? Hur kunde jag førstå vad jag inte visste? Hur kunde jag veta men inte førstå? Jag trodde at det hade kunnat vara enklare, men det ær det inte och det gør ont. Det gør fruktansvært ont att kænna tvivel. Att kænna sorg. Att kænna det nær det inte kommer från en sjælv, utan från den man ælskar så høgt. Nær det kommer från den personen man længtar att få dela sitt liv med, på riktigt. Bort ifrån stormen på trygga land.
Jag har alltid varit en drømmare, men har aldrig sett saker som omøjliga. Detta ær inte omøjligt men besvikelsen i mig nær jag kænner att något inte ær realistiskt gør kanske mer ont. Min tro och ønskan ær inte i reallitet med min verklighet.
Att se ut på horisonten och vænta på stormen. Se hur allt land førsvinner och dyka tillbaka in i ovædret. Det ær det jag gør till och från. Jag søker skydd på min lilla skuta och hoppas att mitt segel håller i vinden. Det gør det vanligtvis, men ibland kænner jag mig bara extra utsatt..
