stephaniesliv

Jag tänkte försöka göra fler inlägg med lite mer innehåll än bara "hej idag har jag jobbat, tränat och är pepp eller depp på livet". Just nu har jag mycket tankar och det vill jag få ur mitt system på något sätt. Ibland är det rätt bra att ha en blogg ändå :),

Idag tänkte jag skriva om det här med att välja vägar i livet. Vi står alla där någon gång vid något slags vägskäl. Allt från att välja nya tapeter till vilken utbildning vi ska välja. Oftast tror jag att det är de större besluten vi minns på något sätt. "Vad ska det bli av mig?" Hur många gånger jag jag inte tänkt så? Alla är vi olika, men jag tror vi alla någon gång känt sig nyfikna på vad man egentligen vill göra och vad man vill bli här i livet. Vissa vet bara. Andra har alltid vetat och sen har det blivit helt annorlunda. Vissa vet inte alls. Jag kan säga att jag känt alla dessa tre saker. 

Drygt tre år har gått nu sedan jag tog min examen ifrån Travel Ecucation Center i Norrtälje. Det var en utbildning jag snubblade in på lite otippat då jag träffade en lärare därifrån på en jobbmässa ute på Arlanda. Spännande som det lät med de utbildningar som fanns på TEC tänkte jag att i alla fall kan söka och se vad som händer. Faktum är att jag inte alls var taggad på att börja plugga utan njöt rätt bra av vad som skulle bli mitt sabbatsår efter studenten. Jag hade inte sökt några andra utbildningar utan det här var det enda som hade intresserat mig sedan jag sprang ut från gymnasiet. Jag läste på lite om mötes- och eventbranschen och föreställde mig bli den nästa Michael Bindefeldt inom 10 år. Jag siktade högt, men har jag inga mål så brukar det stå rätt still för mig. Motivation och mål är a och o för mig när jag viger mig till något nytt. 

De två åren på TEC var väldigt givande. Jag fick mig en bra, relevant och bred utbildning. Mötesbranschen here I come! Eller? Trots en väldigt bra utbildning (jag kan verkligen inte klaga på den på något sätt förutom att den låg lite off i Norrtälje - men det löste sig ju), så kände jag på något sätt inte någon större samhörighet med den här branschen jag skolats in på. En KY-utbildning (nu YH-utbildning) ger verkligen en stadig grund att stå på. Man är redo för arbetsmarknaden om man payed attention på lektionerna så att säga. Och det hade jag. Jag hade haft två väldigt givande praktikperioder på Norrtälje kommun som gett mig ovärderliga erfarenheter av praktiskt arbete mm. Dagen kom då jag insåg att det var dags att börja söka jobb. Konstigt nog sökte jag mig till allt möjligt förutom till projektledare inom möten och events som jag precis utbildat mig till. Projektledning var något jag absolut kunde tänka mig fortsätta med, men inte inom möten och events. 

Nu tre år senare har jag fyllt min ryggsäck med projektledning och erfarenhet från ideella sektorn. Jag har gjort allt möjligt roligt nu när jag tänker efter.. processledning, förändringsledning, utbildning, coachning, lite sociala medier, administration, organisationsutveckling, budgetansvarig...listan är rätt lång. Vem trodde att dedär två åren i skolbänken skulle leda till att mer eller mindre vara med och kämpa för mänskliga rättigheter inom funktionshinderrörelsen? Inte ens jag kunde föreställa mig det, faktiskt. 

Då jag fortfarande har kvar kontakter från studietiden ser jag lite då och då vad som händer i branschen. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte är superinsatt, men jag försöker hänga med á la amatör och i alla fall läsa nyhetsbrev, följa företag på linkedin medmera. Jag har absolut inget emot branschen i sig, men jag känner att jag är så tacksam att jag valde att gå en annan väg. Jag är tacksam att jag fick m ö j l i g h e t en att gå min egna väg och att jag faktiskt tog chansen. Även fast jag kan räkna på en hand de personer som faktiskt förstått vad jag arbetat med dehär senaste tre åren (ja, förutom de jag faktiskt jobbat med då). Det har givit mig ett nytt perspektiv på många olika saker.

Något jag inte ens såg inom mötesbranschen sominte störde mig speciellt mycket medan när utbildade mig var det här med kön och maktroller. Ok, vi vet ju att dessvärre så är det mesta mansdominerat men vissa branscher är bättre än andra. Jag skämms på mötesbranschens vägnar hur uppdelningen mellan kön är. Kvinnorna springer som hamstrar i hjul och arbetar som projektledare och projektledarassistenter. Vem är VD? Jo, männen. Jag är ingen kvinnosoldat som hatar män, verkligen inte! Men jag stödjer inte såna här snea uppdelningar och tycker att det är hemskt i en sån expanderande bransch ser ut såhär. Jag kommer förmodligen aldrig söka mig "tillrätta" med vad jag utbildat mig till. Förmodligen just pga av detta. 

Nu är visserligen ideella sektorn rätt kvinnodominerad. Men även där ser vi en rätt skev bild när det gäller högsta ledningen i ideella organisationer. Men hade jag inte hamnat i denna sektor hade jag nog aldrig tagit mig en funderare över dessa saker. Jag har mött en del kloka människor de senaste tre åren. Vissa kanske mer extrema än andra men åsikter har alla haft, och rätt så starka sådana också. Det fick mig att tänka efter. Från mitt extremt högervridna sätt att se samhället till att ifrågasätta allt jag trodde på. En liten minirevolution har pågått i mitt huvud. Tänk att erfarenheter professionellt sätt kan göra en sån inverkan personligen också. Det är en ständig resa vi befinner oss på och det gäller att ta vara på intryck från alla håll och kanter - det är så vi utvecklas som människor! Jag hade säkert utvecklats otroligt mycket var jag än hamnade efter studietiden, det är det ingen tvekan om. Men jag är glad att jag hamnade där jag hamnade.

Att gå sin egen väg är inte dumt. Våga tro det oavsett var du befinner dig i livet. Mycket handlar om att våga tro på sig själv. Om du verkligen tror på dig själv i det du gör, gör du förmodligen helt rätt oavsett ditt val. Visualisera inte om vart exakt du vill hamna, för tro mig, du hamnar sällan där du tänkt dig från början. Men det behöver inte betyda något dåligt. Det kan faktiskt vara ännu bättre än vad du tänk från början. Och vad är det som säger att om du hade gått en väg med ett bestämt mål, att det målet är det du föreställde dig från början? Kanske låter det lite "töntigt" men att våga tro på sig själv gör en nog lite mer flexibel i psyket. Ok, jag hamnade inte där jag trodde men vad kan jag göra nu istället? Vad har jag för möjligheter och vilka lärdomar kan jag få utav den här erfarenheten? 

Sen kommer jag till det viktigaste - ge inte upp. Du kommer efter vissa val eller slumpheter stöta på fler utmaningar än du någonsin kunnat föreställa dig. Men du kommer möta pepp och engagemang från de mest oväntade personerna/situationerna på din resa. Välkomna detta och var inte ledsen över att de du förväntat dig ska stötta dig kanske inte gör det. Alla kan inte förstå eller veta dina inre ambitioner och en dag kommer det vara du som finns där för någon som behöver lite extra pepp en regning dag. Ge och ta. Men lär dig peppa dig själv - när ingen annan kanske finns där behöver du dig själv och tron på att du kommer att klara det.