Istället för att ni ska stirra er blinda på mina bilder som jag tagit med min mobilkamera (jag menar hur jävla lame är inte det) så tänkte jag skriva lite grann om ätstörningar. Surfade runt lite grann och hittade en blogg som handlade om en tjej som hade problem med maten så att säga. Allt handlade om hur mycket hon hade ätit, hur många dl yoghurt osv. Och även fast jag själv suttit och mätt och trippelkollat hur många kalorier jag stoppat i mig för några år sen så kan jag idag inte förstå det här beteendet. 

Som sagt, för några år sen hade jag också sjukliga beteenden när det kom till maten. Jag åt måltidsersättningsskit, tittade 5 gånger på baksidan av paketet, åt upp halva tallriken och försökte se ut som en pinne, som ett skelett. Idag är jag så jävla glad att det inte hann bli allvarligt. Då gick jag igenom mina föräldrars separation vilket innebar otroligt mycket ångest för mig. Dessutom skulle jag ta studenten och hinna jobba. Jobbet var som en drog för mig, minns att jag skrev upp mig såfort det fanns möjlighet och en lucka i schemat. Väl på jobbet kunde jag ha som ursäkt att jag hade ätit tidigare. Jag levde på skolmaten och nån chailatte däremellan. Jag ville bli trådsmal, dels till när jag skulle ta bort min tandställning. Jag hade fått för mig att jag skulle starta någon slags modellkarriär då, ja fråga mig inte varför för det krävs mycket mer än bra mått på höfterna -det visste jag då också. 

Jag var hysterisk. Jag ställde upp kameran i bokhyllan och tog bilder på mig själv i bikini och tänkte "I slutet av sommaren så ska det där fläsket vara borta" (p.s det fanns inget jävla fläsk nånstans). Jag hatade mina lår, jag hatade att mina överarmar såg feta ut i vissa vinklar. Jag ville ha en dm mellanrum mellan mina ben/lår så de inte skulle gå ihop ALLS när jag gick. Sen ville jag spara ihop pengar för att göra en bröstoperation. En bröstförminskning så jag skulle se ännu mindre ut. Liksom vad i helvete?! Dessutom ville jag gå en mil power walk varannan dag och skrev upp i min kalender när jag tränade min kropp. Ännu en gång, wtf?!

Jag kan inte skylla ifrån mig allt på att mina föräldrar eller så, men det var bidragande faktorer. Egentligen var det en jävligt osäker tjej bakom sin tandställning som kände sig jävligt not attraktiv med sin järngrind i käften. En tjej som tyckte att det var väldigt skämmigt att ha det så när man är 19 år. Ok när man är 12.. En tjej som bara ville ta studenten och vara fri. En tjej som såg upp till trådsmala tjejer, eftersom överviktiga fick mig att må illa. Jag såg ner på överviktiga tjejer, jag tyckte att de saknade mål i livet(?). Medan jag saknade mycket självförtroende. Idag värderar jag självförtroende mer än mål i livet. Det kommer när självförtroendet skiner igenom. Men åh så dum kan vara när man inte vet bättre. 

Till en början tror jag att det handlar om att man är lite förlorad i sig själv och inte riktigt själv vet vad man vill. Men maten och kroppen får en att fokusera på någonting. Det får en att hitta något att lägga sin energi på som man kan känna sig duktig över. Man har lyckats gå ner kilo för kilo och man känner sig lyckad. Andra är väldigt fokuserade i livet men saknar livsglädjen för att man kanske känner sig pressad hemifrån. De kan också hamna i sådana sjukliga beteenden eftersom de vill känna sig duktiga och är beroende av den där känslan av att känna sig lyckade. Att se "perfekt" ut kan vara ett projekt man har för sig själv för att kunna ställa krav på sig själv utan att någon annan trycker på. Jag tror att jag känt båda dessa saker. Men jag vill bara klargöra att jag aldrig haft en överdriven press hemifrån, mina föräldrar har alltid stöttat mig. Dock har jag känt en press med att vara någonting för min pappa, jag har alltid känt att jag måste bevisa att jag kommer att lyckas här i livet. Nu i efterhand förstår jag att jag inte skulle gjort honom särskilt stolt genom att se ut som en vandrande pinne. 

Idag är jag normalbyggd, kanske till och med rätt smal. Jag kan ibland känna att jag får panik när fettet dallrar lite här o var.. Men jag kommer nog inte börja mäta upp min mat i dl-mått. Sålänge jag känner att jag inte vill ta livet av mig för min kroppsform får jag vara glad. Sen måste jag även lära mig att kroppen förändras med åren. Och idag ser jag verkligen inte ner på överviktiga tjejer -hur jävla patetiskt är inte det egentligen?! Vi lever alla olika liv och är byggda med var sin unika genuppsättning. 

Skulle jag börja känna allt för stor ångest över min kropp kommer jag försöka att inte gripas av allt för mycket panik. Jag är trots allt lyckligt lottad som det är. Mina föräldrar älskar mig för den jag är och har turen att kunna äta mat varje dag -tillskillnad från andra. Jag får vara glad för det jag har. Några extra kilon är nog ett av de mindre problemen man kan ha i den här världen (om man inte är dödligt överviktig dvs). 

Ta hand om er! Att vara hälsosam ska inte innebära att skada hälsan (vilket det allt ofta kan göra) ♥

På bilden: Isabelle Caro som levt med anorexia i nästan hela sitt liv. Hon har även "vikt ut sig" för klädmärket Nolita i deras kampanj mot anorexia (mest modeller och anorexia) Så sorgligt att jag för några år sedan ansåg detta för att vara "vackert"