stephaniesliv

Der började med att jag faktiskt hade en partner och blev sexuellt aktiv (ja, här går vi in på detaljer men det är ett viktigt ämne som jag blir mer o mer upprörd över ju mer jag tänker på det). Rädslan att bli gravid när jag var 15 år var stor och den rädslan har nog präglat mig i över 10 år. Sedan var det ju andra saker för 10 år sen. Jag blödde mycket, hade väldigt ont och hade humörssvängningar som hette duga under den där lilla perioden. Barnmorskan på ungdomsmottagningen rådde mig att börja med minipiller. De gjorde att jag blödde mest hela tiden istället. Blev sedan att börja med p-piller. De kräktes jag av och fick ännu värre humörssvängningar av. Men det var värt det eftersom jag höll mig i relationer och inte ville bli gravid. Men alltså hur normalt är det att man bara accepterar att kräkas, svimma, blöda och må psykiskt dåligt för att inte bli gravid? Sånt tänkte jag inte ens på.. HUR kunde det inte ens ringa en liten varningsklocka? 

Bytte sedan till p-ring efter att jag svimmade och kräktes ofta av p-pillerna. Av dem har jag fått gravidsymtom och trott att jag varit gravid flera ggr. Fatta den stressen, men nej det är tydligen "normalt" med p-ringen. Skönt att gå runt och känna sig gravid (saker svullnar, mår illa mm, vill ju tillägga att jag inte vet hur det FAKTISKT är att vara gravid), men man inte är gravid utan det är det som ska göra att man inte blir gravid som ger dess känslor. 

Nu har jag gett allt det här en funderare och kommit fram till att jag fått nog. Hur mår min stackars kropp? Hur fungerar egentligen dedär delarna i kroppen? En dag vill jag verkligen ha barn när tiden känns rätt. Det är något jag faktiskt drömmer om mer och mer. Antar att den där biologiska klockan börjat ticka eller något. Men jag slutar inte med detta för att börja producera barn just nu, för jag är fortfarande inte redo. Jag slutar för att jat vill inte misshandla min kropp längre. Jag vill fungera naturligt. Män får fungera naturligt. Det känns ibland väldigt orättvist att det är vi kvinnor som ska få vara så ansvarsfull och att det är vi som har nån slags tickande bomb inom oss som väntar på sin dynamit för att sen explodera.. Haha. Nä men det har varit jobbigt sålänge jag kan minnas. Rädslan, känslorna psykiskt och fysiskt. Orättvist och bara..dumt! Det finns ju andra sätt! 

Så nu börjar ett liv utan hormoner helt enkelt, och det känns bra! :)