stephaniesliv

Forever young... eller? (Långt inlägg)

Kategori: Läsvärt!

Måste bara kommentera lite på inlägget nedan som jag skrivit. Det känns verkligen som att jag brast ut av vrede. Blev så jäkla förbannad när jag tänkte på hur vissa människor "viker ut" sig själva i bloggvärlden. För det verkar ju vara det man ska göra för att bli "känd". Så känd så att man får en paj kastad i ansiktet när man försöker leva ett vanligt liv ute på stan. Eller så känd så att vissa startar skvallerbloggar som klankar ner på vissa bloggar. "På min tid" mobbade man folk på Lunarstorm eller Playahead. Nu väljer vissa att självmant visa upp sitt "fabulösa" liv som 15-åringar. Sitt fantastiska liv där de totalt skiter i sin utbildning. Där de super bort varenda värdefull hjärncell. Där de ligger med första bästa kille för att de kan. Där de provocerar skiten ur människor så att man vill rycka av sig håret. Och jag läser såna bloggar. Jag läser dem för att jag fascineras, jag blir så tagen av att tänka att dessa unga tjejer kastar bort sitt liv på att vika ut sig själva. Hur kommer de känna sig när de är 30 år, eller kommer de att ens fylla 30 år med något vett i skallen?

Jag skäms för dem. JAG skäms för dem. Men en större del av mig vill bara hjälpa dem, krama om dem. Leda dem in i ljuset. För jag mådde själv inte bra när jag var mindre. Allt var bara skit. Jag har mått riktigt jävla dåligt... Min omgivning gjorde det inte bättre, och jag skulle gärna velat ligga hemma i fosterställning och lyssna på HIM, Nightwish och within temptation hela dagen lång. Jag ville inte gå upp, jag ville inte äta och jag ville verkligen inte leva. Men jag tog mig tillslut i kragen och kämpade vidare. Även om jag inte ville se mig själv i spegeln på morgonen (för jag skämdes över det jag såg, en patetisk nolla som gett upp i livet). Vad fan skulle man ta sig till när man var 15 år?! Hela världen bestod bara av mig själv och mina problem... Och jag vill inte ens komma ihåg den tiden upp till 17 år, men jag ångrar inget. Allt det som jag gick igenom har gjort mig stark. Ingen kör över mig, och om jag tillåter någon att göra det så tar jag mig upp igen, för livet är för underbart för att kasta bort det<3

Vad vill jag säga med min lilla snyfthistoria då? Mjo... Fan vad svårt det måste vara att tjej utan självförtroende idag. Jag önskar att det var något man kunde göra. Kriscenter, mottagningar, resurser osv. Jag har själv varit där, och vore det inte för mina närmsta vänner och familj hade jag gråttat ner mig i en sörja som jag inte kunnat ta mig ifrån. Jag hade fortfarande hatat livet (om ens livet funnits kvar). & musiken, vad vore jag utan den underbara musiken...? Så mycket jag vill göra och hjälpa till, men jag vet inte hur. Jag vill bara krama om den här jävla tjejen som står och fnittrar ihjäl sig. I spegelbilden ser hon en Paris Hilton, i mina ögon ser jag en förlorad själ som har det väldigt långt hem till sitt förnuft. Snälla ge henne en karta och kärlek, må hon någongång hitta hem.

Kommentarer

  • steffie säger:

    jag INSTÄMMER till etthundra procent med det du säger! ville bara säga det :)

    2009-08-23 | 21:07:38

Kommentera inlägget här: