stephaniesliv

När jag var liten, ungefär 6-11 år, så var jag inte så värst stimulerad i skolan. Det kanske var de värsta åren av mitt liv. Jag vill aldrig mer tillbaks dit och önskar att jag kunde glömma allt det hemska som hände runt omkring mig och det som hände till mig. Min bakgrund är dock underbar. Jag är ensambarn och min mamma stannade hemma med mig tills jag var 5 år för att ta mig på utflykter över hela Stockholm. Det var alltid en ny spännande aktivitet varje dag och jag levde loppan! Jag älskade livet, i alla fall det liv jag hade eftersom min uppfattning av omvärlden inte sträckte sig så långt. Radhuset i Upplands Väsby var mitt palats och mamma var min drottning. 

6-års var väl ändå rätt okej, men det var ändå där allting började. Att gå från ett liv där mamma och jag stod så nära. Där en tillit så stark och genuin inte skulle slita isär oss även om ett helt hav stod emellan. För att sedan komma till skolan. Nya människor, framförallt nya vuxna som helt plötsligt visste vad som var bäst för mig. Sånt där som fruktstund? Kunde man inte få ta sin frukt när man ville? Ja, några av er kanske säger "get real princessan", men jag säger; Förklara varför istället! Hur skulle jag veta om ingen förklarade för mig att här gör vi saker tillsammans osv. Men jag fick aldrig såna förklaringar. Jag fick aldrig sånt stöd. Inte heller hade jag någon som verkligen visade att de ens brydde sig helt öppet och ärligt om mig.

Det var mycket pyssel på den tiden. Mycket hantverk. Måla, dreja, gå på utflykter. Jag visste innerst inne att jag var duktig. Jag kunde, jag var skapande och kreativ. Men det verkade som att det inte fanns något rum för mig att andas i. Min situation började dala neråt någongång på riktigt mellan 1an och 2an då jag ibland låg på golvet och skrek att jag inte ville mer. Jag kunde inte förstå hur någon som jag hela tiden bara gjorde fel. Jag minns att jag inte hade så många vänner. Lärarna visste inte vad de skulle göra utav mig och jag var dessutom mobbad för min hudfärg av några uppblåsta, korkade blondiner som inte ens visste vad ordet "hora" betydde. Och min gympalärare ville säkerligen bara mörda mig i sin ensamhet.... Men vet ni vad det ironiska var? I lokaltidningen kunde man läsa om mig som ett nytt löfte i och med konståkningen. Jag var otroligt duktig för min ålder. Kanske en av de bästa i hela Sverige (i min ålder). Och på isen kunde jag känna ett lugn och en befrielse av att bli sedd och få bekräftelse för det jag gjorde. När jag gjorde rätt så fick jag beröm, och när jag gjorde fel så hjälpte de mig göra rätt, inte skälla på mig som en hund och säga att jag var dålig. 

Jag kan inte förklara mina handlingar på Breddenskolan (skolan jag gick i från 6-års till 5an). Jag kan inte förklara att min förtvivlan gick ut över allt och alla, men vad skulle jag göra? När jag försökte visa att jag var "normal" såg ingen det. Ingen såg hur jag försökte och försökte innan någon kom och triggade igång mig till att visa tvärtom. Alla utnyttjade det faktum att jag var modig och vågade göra sånt som inte alla andra gjorde. Men som barn förstår man inte vad man egentligen ställer till med. Usch vad jag haft många fiender, och jag försöker fortfarande klura ut hur jag skulle kunnat få fler vänner.

Jag stimulerades inte tillräckligt när jag gick i skolan, och det finns nog ingen som kan förklara varför med tanke på hur fantastiskt allt ser ut för mig i dagsläget. Visste ni att lärarna gav mig en diagnos på egen hand? De var helt säkra på att jag led av en bokstavskombination för att jag var så "vild". Försök säga det idag... I såna fall hade jag bara ADHD i klassrummet, för på isen var jag så jävla mycket mer än ett "barn som hamnat snett". Mina föräldrar försökte förklara att jag inte kunde hålla på som jag gjorde. Medan jag försökte förklara att det var "dom, alla andra, inte jag". 

Min fråga är fortfarandende; Vad gjorde jag för att få förtjäna allt det där? Och varför gjorde de inget för att försöka satsa på mig istället för att ge upp på mig? Varför gör man så här mot ett barn? Totalt packar in dem i en kategori och istället så fokuserar man på alla andra små snälla änglar. Tror ni att jag slutar skrika för det? 

Jag säger det rakt ut; Jag behövde ert stöd, era sanna åsikter och en vettig konversation. Kvartsamtal var det värsta jag visste. Det slutade i att jag bara grät och grät. Mamma mådde inte heller så mycket bättre. Men det var bara då jag fick någon slags individuell uppmärksamhet. Då diskuterade vi problemet och la lite fokus på att lösa det. Uppföljning? Nja, kanske nångång under nästa kvartsamtal, inget mer. Jag behövde er, men ni gav mig ingenting. Jag skulle vilja att alla lärarna jag hade på Breddenskolan läste det här. Och kanske även läsa mina dagboksinlägg som jag skrev när jag var i den åldern. När jag tittar i dem så värker det i bröstet på mig av att komma ihåg alla idioter som jag fick vistas med. Alla som såg ett "ADHD-barn", ett problem för klassen istället för en mening för någonting. Vad som helst förutom att vara den allt för speciella som bara innebar massa "extrajobb" för dem.  

Medan jag växte på isen föll jag i skolbänken. Men isen fick mig att njuta av livet. Jag tränade 6 gånger i veckan som 8-åring. Vilket är mycket, och det var där jag kunde göra mig av med extra energi. Utöver det spelade jag fiol ett tag 1 gång/vecka. Sen bytte jag till piano istället. Efter att konståkningen började sätta sina negativa spår då det blev för mycket träning började jag simma och spela tennis. Och jag har alltid varit så, att jag hållt på med idrotten vid sidan om. Det gav mig någonting. Stimulans. Det jag saknade i skolan. 

Jag frågar mig fortfarande, hur får detta hända? Jag vet att jag inte är ett specialfall. Jag skulle snarare säga att såna barn som jag bara ökar, och man vet inte vad man ska göra av dem. Så istället tar man den enkla lösningen och slänger in dem i någon speciell grupp. Är detta det rätta att göra? Mitt svar är självklart nej. Absolut inte. För barn som jag behöver få komma i kontakt med andra. Bli accepterad för det första. Det är nog det vi söker efter i första hand, att få bli accepterade. Att få visad tillit och respekt. Att få känna sig behövda och belönade för det vi säger som är bra. 

Här sitter jag. Stephanie Skinner. 19 (snart 20) år. Inte arbetslös. Vacker (vilket kanske är lite otippat). Kreativ. Social. Omtyckt. Det sista man skulle kunna beskriva mig som är "ADHD". Ni vuxna (i detta fall lärare) lägger så mycket makt i det ni säger, men var försiktiga med vem ni säger saker till, det kan vara det sista ni bör säga. Och ni har verkligen inte alltid rätt.