stephaniesliv

Kommer ni ihåg det här? Jag minns det knappt själv. Året var 2008 och jag ville inget annat än att modella.. Känns lite sorgligt att den drömmen bara gick upp i rök, det var något jag verkligen ville kämpa för. Jag såg väl inte det som livets största prioritering. Det fanns så mycket annat runtomkring. Sen tror jag inte att jag trodde på mig själv till 100% heller. Det finns så mycket jag skulle vilja säga till mig själv. Resa tillbaka i tiden. Men man måste finna vägen själv. Och här står jag idag. Kanske inte fullt nöjd med en del saker, medan jag överträffat mig själv med andra saker. 

Jag tror att jag är en person som lever lite kvar i det gamla. En del av mig accepterar förändring medan en annan del av mig har lite svårare att förstå resultatet. Jag skulle vilja jobba på det, samtidigt som jag är en så pass rationell människa så att det är nog till viss del nyttigt att kunna lära sig av ens tidigare erfarenheter. Oavsett om de ligger och spökar eller om de vägrar gå bort eller att jag till och med håller dem kvar. Minnen kan hjälpa en in i framtiden. Men även hämma en i form av rädsla. 

Livet är så svårt. Som jag uttryckt är jag inte helt nöjd med allt just nu. Mest är det en liten kris kring vad jag tycker om mig själv. Jag vill alltid pusha mig själv lite för mycket. Ska/kan alltid göra lite bättre. Jag måste få mer utlopp för min kreativitet. För mina känslor och för det jag värderar. Skulle vilja byta ut hela min garderob och inte behöva hålla i en presskonferens efteråt. Jag vill gå min egen väg utan att behöva förklara eller försvara. 

Jag måste nog verkligen sluta skrapa på ytan när det gäller mig själv. Samtidigt inte vara för självkritisk. Hur gör man? Hur går man bara sin egen väg utan att lämna alla bakom sig? Det ett minne som styr mig vill jag lova. Att bara dra ifrån allt när jag blir uttråkad, sen ångrar jag ALLT när det är för sent. Tell me how..