stephaniesliv

Hej bloggen. 

Som vanligt 1000000 år sedan jag skrev. Men ignorerar det. 

Alltså jag undrar ibland vart jag tagit vägen. Ibland ekar det bara i mitt huvud och det är nästan så att det skrämmer mig hur tyst det är. Den där flickan som var full av liv ska snart fylla 25 år. TJUGOFEM!!!! (!!!!!!!). 

Det räcker att kolla på min klädstil.. Sen när blev jag så jävla tråkig? Det räcker med att kolla på mitt sociala liv...sen när blev jag så "ensam". Det är många tankar som snurrar i mitt huvud. Kanske är det en liten livskris jag går igenom. Frågorna är många och jag befinner mig i en fas i livet där jag ska vara den inspirerande källan till många men själv känner mig rätt död innuti. Dock får jag så mycket liv och glädje av att ha den rollen, men ändå. Det känns inte rättvist. 

 

Men livet förändras. Alla människor förändras mer eller mindre. Jag vet inte om jag riktigt gillar den jag förändrats till. En del av mig är jag så stolt över. Allt jag uppnått på så kort tid är fantastiskt. Men det är en del saker jag tappat på vägen som nog skulle gjort att jag varit säkrare på mig själv. Mycket som jag "bytt ut" från mitt yngre jag har varit en trygghet och är idag något jag saknar. Är det värt det man "uppoffrar"? eller är kommer man till freds med förändringarna man tyckt varit nödvändiga? Blir man någonsin helt vän med sig själv? Blir man någonsin nöjd? Snälla livet, ge mig svar.. 


Nej, en del av mig behöver verkligen den här kanalen för att skriva av mig och bara få ventillera vardagen. Det gör så OTROLIGT mycket. Kanske hjälper det mig hitta tillbaka - kanske inte. Jag vet bara att det varit en av mina trygga zoner med åren och att jag saknat bloggen så mycket. Nu blir det skärpning. I am back on track!