stephaniesliv

Vi har registrerat vår lgh på en bytessite och jag har alltid undrat hur det känns att få ett 100% bytesalternativ. Igår blev 2 alternativ 100%iga. Lyckan var total även fast det kanske inte va drömlägenheterna som fanns som alternativ. Men ändå, någon vill byta till vår lägenhet. Äntligen en framgång. 

Smsade kvinnan och frågade när en visning skulle vara aktuell. Då har tanthelvetet kryssat fel. Eller hon fattar helt enkelt inte hur det fungerar. Jag ville bara skrika, hoppa och boxa något. Det blev en flipp i mig. Samtidigt hände det ingenting. Jag vart som en likgiltig amöba som bara stirrade. Det fanns inte mycket hopp i mig kvar. Kanske inget alls just i det tillfället. Jag kände mig nästan redo att bara ge upp det mesta.

Jag vill bara bort härifrån. Jag har alltid vetat innerst inne att jag inte hör hemma här. Samtidigt som jag innerst inne vet att min sambo inte hör hemma i Sthlm. Rädslan att allt bara ska falla samman efter vi äntligen flyttar är stor. Samtidigt som jag känner att det är min tur nu. Jag har mått dåligt av att bo i Norrtälje sedan jag flyttade hit. Jag hade heller aldrig planerat att stanna om det inte vore så att jag blev kär och träffade människan jag idag är förlovad med. Det känns helt sjukt att livet bara ger en ett annat "öde". Jag är kluven för jag älskar det jag fått samtidigt som jag sörjer över det jag förlorat. Det jag förlorat är mitt liv i Stockholm. Min vardag där, närheten till min familj och mina vänner. Även fast jag måste säga helt ärligt talat att mina vänner är helt fruktansvärt dåliga på att hälsa på mig i Norrtälje. Det har alltid varit jag som kommit till Sthlm, samtidigt som det inte varit några större problem. Men det blir ännu svårare för mig att acceptera situationen liksom. Jag är fast här, jag är ensam här. Det blir som ett mantra. Tillslut tvekar man på om kärleken är tillräckligt stark för att vara den enda anledningen till varför man är kvar. Och så vill jag inte att det ska bli. Jag har hittat en person jag ändå kan visa alla mina sidor för, som jag har roligt ihop med. Jag är bara rädd att ju mer jag mår dåligt, ju mer är det svårare för mig att kunna visa kärlek. 

Det känns som en logisk soppa alltihop. Jag önskar att alla bara kunde få som en ville. Att det alltid skulle kännas bra. Det är rätt tunga tankar som tynger mig ibland, speciellt detta hopplösa tänket alltså. Det är inte bra för någon människa att tänka så.

Det är därför jag satsar stenhårt på träningen nu. Kanske är lätt manisk till och med. Men jag måste lägga fokus på något. Ge mer mening. Träningen har alltid fungerat som en get away för mig.

Kul start på denna vecka (inläggsvis) men var tvungen att skriva av mig. Började inlägget igår och avslutade det på bussen på väg mot jobbet. Det är så ironiskt på något sätt.. Hehe. 

Ta hand om er <3

/Ni glömde väl inte fars dag igår? Här är jag och min lilla pops <3