stephaniesliv

Vad ska man säga om livet egentligen? Har kommit till en punkt då allt bara brustit för mig. Om inte dessa 4 komma de veckor av ledighet var ett faktum hade jag legat illa ute. Eller illa inne på psykvården. Grej efter grej har bara gått utför och jag har förstått hur mentalt utmattad jag är. Träningen är mitt knark och uppåttjack som håller mig vid liv på något sätt.

Den senaste tiden har jag kunnat prata om allt. Allt bryts ner i decimalform nu och tas emot förvånansvärt bra. DET gör mit otroligt lycklig. Men jag har en bit kvar att komma till trygghet, tillit och att känna någon slags mening med allt igen. Låt oss skippa allt det här kryptiska och säga att det är MYCKET jag hållit inom mig som tillslut kokat över. Som inte förut haft en mottagare för att lyssna på mig, förstå mig, låta mig bara vara och inte kräva eller säga emot. Fokuset har varit på mig. Alldeles för länge har jag bara brytt mig om andra. Ingen har sett eller märkt hur jag mår. Ingen har kunnat se det för att jaf låtsas som ingenting. Allt för länge har kraven varit ohållbara, och nu går allt isär. Jag försöker plocka upp alla bitar nu (som är vassa som glas) för att tejpa ihop mig själv igen. Jag är som sagt otroligt glad att jag går på ledighet nu om ett par dagar <3 då har jag 4 veckor att ta tag i mig själv och bara få fokusera på att må bra igen. Vända allt som gör ont till det bättre. So please just let me breathe again.