stephaniesliv

Jag längtar till att bo närmre Stockholm och känner mig rätt färdig med Norrtälje. Det har jag gjort i ungefär 3 år. Det är inte där jag vill bo eller "hör hemma". Men nej då är man den som vill lämna förhållandet för att man mår piss pga den situationen. Det är klart att jag inte vill lämna någon jag älskar oberoende situation. Men vad FAN ska man göra?! Jag vet för ett faktum att det bara blir sura miner av att vi ska flytta närmre stan (för det är vi överens om, eller? Jag vet inte längre). Jag känner mig så förvirrad och hela situationen gör bara ont i hela mig för jag känner mig fast i något jag inte kan ta mig ur utan att någon blir sårad. Jag känner inte att jag kan prata med någon. Alla mina närmsta vänner har drivit bort pga det här fucking avståndet + försöka hålla ihop något slags hyggligt privatliv. 

Träningen är det enda jag njuter av nuförtiden. Det får mig att känna mig hel. Fyller mina tomrum och ger någon slags mening till allt. Kanske för att jag får vara för mig själv och känna att jag lyckas med något över huvud taget. Annars känner jag mig misslyckad i det mesta. Jag måste hitta ett nytt jobb, jag känner mig misslyckad som flickvän/sambo/fästmö, jag känner mig misslyckad som vän, som dotter, som hundägare... Det mesta helt enkelt. Jag befinner mig på ett ställe i livet jag drömt om men under helt fel förhållanden. Alltså vad fan hände? Det här är vad som händer när man lever ett liv som inte är menat för en tror jag. Att inte använda sin potential för att komma närmre sina drömmar. Istället står jag och stampar i en sörja för att ingen ska bli sårad. Jag är uppvuxen i Sverige och har hört att det är så det ska vara. Man kan ju för guds skull inte tänka på ens egna bästa. Nej, usch! Fuck it!

/Repeat