stephaniesliv

Godkväll bloggen!

Ligger lite halft däckad i soffan. Känner mig som en stor potatis som ätit alldeles för mycket. Men ska jag orka vara strikt i veckorna med maten så måste jag få en lite frihet på helgerna. Dock blir det lätt lite fööör mycket. Usch, blir nästan lite äcklad men imorgon blir det att slita på gymmet igen!

Jag ligger här och tänker på livet. Nästan så att det knakar. Vad mycket det här livet har att erbjuda egentligen. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Inte klagar jag över puttiga saker, för jag vet att jag har väldigt mycket att vara glad för. Mest glad för just nu är faktiskt de lärdomar och fostran mina föräldrar gav mig. Tycker att det känns så bra att jag kan finna så mycket lycka och glädje i vardagen. Det har inte varit såhär, jag har även fått gå livets hårda skola där inget var tillfredsställande. Men nånstans där inne fanns värdegrunder som vann över det mörka. Det är nästan obeskrivligt, men det är ungefär som att man blev prövad på det mesta för att sedan segra. Nu ser jag tillbaka och känner stolthet. Om någon försöker förlöjliga mig och mina känslor tar jag illa upp, för jag har kämpat mig hit och det jag känner är äkta!

Det finns så många val man måste göra i livet. Man ska dock alltid sätta sig själv först. Alltid. Det händer ibland att jag inte får vara huvudrollen i mitt egna liv. Kanske har det med att jag är alldeles för empatisk som människa, jag vet inte.

Live the life you want to write as your legacy. Don't live someone elses.

Jag har så mycket tankar i mitt huvud just nu. Helst vill jag ställa mig på löpbandet nu och ta ut mig själv, allt för att inte behöva tänka eller känna. Jag har så mycket stress på jobbet just nu. Om en vecka är det dock över, iaf det värsta. Sen är det New York och efter det ett par veckor och sedan en, vad jag hoppas blir, skön julledighet. Skulle vilja fly till typ Bali och ligga under en palm med en drink i handen 24/7. Bara vara, inga som ställer krav, inga som ifrågasätter och positiv energi.

Jag tror att stress gör mig lite knäpp. Alternativt suger ner mig så nära jorden jag kan komma. Det är nu alla tankar dyker upp, bara för att stressa och förvirra mig ännu mer. Är det faktiska känslor och reaktioner eller är det en stressad tomte som rör om min hjärna för att göra allt extra jobbigt? Är detta ännu en utmaning jag måste ta mig igenom? I fredags när åkte hem ville jag bara börja gråta på bussen. Jag kände mig så ledsen och jag hade egentligen ingen aning om varför. Har jag så mycket förtryckta känslor inom mig så att det går så långt? Jag biter ihop och försöker se nånting positivt i allting. Saker kunde ha varit mycket värre, det finns alltid nånting värre. Men jag behöver bara få ta en liten paus från allt. Vila från alla tankar och försöka släppa alla scenarion där allt brister. Jag är så stark, väldigt lite skulle kunna rubba min grund. Men ibland undrar jag hur mycket jag egentligen pallar. Hur länge allt är så bra. Är det nånting jag inte erkänner för mig själv? Varföt höll jag på att börja störtgråta på bussen?

Som en fucking elvisp som kör runt allting där inne, sluta nu.. Tack.

Btw, såg nya Batman nyss. Den var bra måste jag säga! Klart sevärd :). Ja, från det ena till det andra. Men jag kan inte grotta ner mig i saker jag inte förstår, det blir inte bättre ;).

Godnatt.