Ibland känner jag mig så ensam. Även fast jag lever ihop med världens finaste så känner jag mig så himla ensam. Det är samt det dem säger -killen är inte allt. Man behöver sina vänner också & jag behöver mina. Jag saknar att bara kunna spontant bestämma att man ska ses. Man kan stanna länge för pappa kan hämta en, eller så kan man ta sista bussen hem.. Man kan träffas och fika och prata flera timmar om ingenting.

Det är jobbigt att det tagits bort från mig. Jag skulle kunna sitta och åka framotillbaka varje dag, men jag har mitt liv här. Jag har mitt jobb, pojkvän och utbildning. Alla 3 saker som jag satsar väldigt mycket på. Det är bara vännerna som jag verkligen saknar, och det gör otroligt mycket. Jag vill ha ett liv med båda delarna. Just nu känner jag att jag inte kan vara utan det ena eller det andra, vilket är så jävla frustrerande! Ibland blir jag riktigt ledsen för jag står inte ut, men det är just det jag måste göra. Det är det man måste göra tills det finns en bättre lösning som känns och funkar bäst. Allt handlar om timing och möjligheter.