Ibland känner jag mig helt lost. Jag vet inte riktigt varför, men det känns som att jag tappar all kontroll. Och det måste man kunna göra ibland, men jag tål inte mig själv när jag själv väljer att bli maktlös. Men ibland vet jag bara inte vad jag ska göra. Jag blir bara helt tom och låter mig själv behandlas på ett sätt som jag mår illa av. 

Inatt drömde jag om att jag var tillbaka i någon campusliknande miljö. Dock så fanns det folk som hade så mycket makt, det var som i en sekt. Jag sprang runt och var glad, men när jag vaknade så fanns det fler som jag kände där. Vi var helt borta och kom inte ihåg någonting. När vi letat efter där de serverade frukost (ja, de va typ som ett hotell), så kom det någon äcklig typ och förklarade att vi blivit drogade och våldtagna. 

Den här drömmen är återkommande. Den brukar ligga och spöka när jag känner mig underlägsen, kanske lite värdelös, vilket jag vet är en lögn. Jag vet att jag är allt annat än värdelös, jag är så jävla värdefull! Men ibland känns det precis tvärtom. Och det värsta är när andras beteende får mig att börja intala mig själv till såna här saker. 

Det är jag själv som kommer att knäcka mig själv. Det är inte första gången, jag är så bekant med dehär känslorna. De är de som fått mig att vända mig inåt. De är de enda situationerna jag vänder min extroverta jag till standby. Allt för att skydda mig själv.


Jag vill bara bli förstådd, & jag är värd att få sympati. Det går inte att ändra på någon, men man kan själv välja att se och vrida på saker för att förstå bättre. Och det är förståelsen som kan bli en uppoffring, och bara det betyder allt.