stephaniesliv

Det bästa hon någonsin gjort. Kanske blan det bästa jag har hört. Jag börjar nästan gråta av den här låten för den är så påtaglig. 


Jag tänker på mitt liv och det som format mitt liv till det jag vet idag. Det går dock inte en dag utan att jag tänker på allt fint som livet har gett mig. Det finns så fina personer som bara försvunnit ur mitt liv som jag vill ha kvar som jag saknar. Men ändå inte, för det var då och nu är nu. Hur många gånger satt jag inte och grät där ensam med min hund bredvid mig och önskade just att det skulle vara precis så som i en film. Jag glömmer aldrig men nu är fortfarande nu, vilket jag är glad för. Men låten kommer alltid ta mig tillbaka till de vemodiga stunderna då jag kastat bort, det som var då, min bästa vän.




Jag är ute på för djupt vatten. Ibland känns det som att jag kommer att drunkna. Ni vet när alla känslor forsar över en? Precis så. Jag önskar att det gick att stänga av för ibland blir det så intensivt och jag klarar inte av att befinna mig på ställen som jag trodde att jag aldrig skulle hitta tillbaks till. Det värsta är att jag alltid kommer att hålla detta inom mig. Men det är precis där allt ska vara. Men ibland måste jag bita ihop mer och hårdare för att bara gå vidare. Tror ni att det är så med alla ens förhållanden? Ett steg i taget?


Ibland känns det som att ens förflutna aldrig vill släppa taget, men i själva verket är det en själv som håller kvar. Jag vill bli kvitt med dig, men jag känner för mycket skuld för att bara gå vidare. Jag känner att jag behöver prata med någon som jag aldrig träffat förut. Någon som kan hjälpa mig att bara släppa taget och få det att vara ok att se tillbaka på saker för vad de är/var. När jag säger träffa någon så menar jag en människa som pluggat till psykolog.

---

Men nu ska jag prata i nutid, för jag tror att jag vet vad det är jag egentligen känner. Jag känner att jag spricker av kärlek men jag vet inte hur jag ska hantera det. Inte kärlek för mitt förflutna men för det jag har idag. Men det är första gången jag inte vet h u r jag ska hantera det. Den här känslan kommer bara ibland och jag vill att det ska kännas helt självklart hur jag ska hantera allt. Vad är det för wake-up call jag behöver för att allt bara ska gå ihop för mig. Jag vill inte behöva en livslång plan för livet, men jag vill bara känna att jag kan få vara den jag är. Kanske ska jag sluta kräva så mycket. Mindre krav gör en kanske lycklig? Men jag vet ju hur jag definitivt inte vill ha det. Kanske är jag rädd att jag får det jag inte vill ha mer än att jag får det jag önskar mig? 

Jag vet inte varför jag sätter mig själv i såna här tankeställningar. Och för att inte braka ihop och grina resten av kvällen så ska jag fixa o dona lite här. Jag klarar verkligen inte av att vara ensam mot min vilja. Haha. Nej det är inte roligt för det är en hemsk svaghet jag har. Jag vill ha människor när jag vill ha dem utan att tänka på vad de kanske vill. Jag kan aldrig fånga någon, men ändå bli man bli fångad själv och känna att man alltid är någons. Iaf jag, men sån är jag. En människa som ibland blir väldigt osäker på sig själv och behöver bekräftelse. Är medveten om det och vill träna bort det, för det är så mycket onödig energi som går åt. Det kanske finns ett piller mot ensamhet och bekräftelse?