Försöker att hålla humöret uppe, men ibland så går det bara inte. Ibland hatar jag bara att vara ensam. Och ändå känner jag att de kanske är bäst om jag bara är ensam samtidigt som jag inte klarar av att vara det. Som att man vore beroende av någon. Jag hatar att känna så, eller att behöva erkänna det för sig själv. 

Annars så har jag börjat skolan och varit (är) förkyld. Kom hem från en sommaravslutning på jobbet nyss. Sitter och är bitter som en sur jävla citron. Bäst vore det om jag slapp vara medveten just nu känner jag. Jag fattar inte hur det bara kan vända. Usch. Nej, jag har absolut ingenting vettigt att säga. Hejdå.