Ibland känns det som att du slår dig in på mina gräner. Kanske inte med flit. Men ibland så slår det extra hårt. Jag är en sån som tänjer på mina gränser frivilligt när någon får mig att le. Jag ger lite för mycket av mig själv, men det behöver inte vara en dålig sak. Men ibland vill jag bara gråta, gråta och åter igen gråta för jag undrar vad rätt och fel är. Är det rätt eller fel att känna så? Att behöva försvinna ner i kudden och grina. Att inte kunna vara säker på något som kändes så bra. Att ha lurat sig själv, intalat sig själv att allt bara är bra. Att ge bort sin tillit. Men allt det där är mina egna val. Allt det gjorde jag för att jag själv ville. Och nu känner jag att jag inte skulle gjort det. "Kör bara", en av de få gångerna jag vågat säga det i mitt privata liv.. Och nu känner jag såhär. Lurad. Men jag visste inte att det kunde kännas såhär. Jag visste inte att det skulle svida när jag fick höra sanningen och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. En del av mig har lärt mig. Men jag har ändå varit här förut och jag vet att det inte är enkelt. Och ingen sa att det skulle bli enkelt. Så jag skyller allt på mig själv -som vanligt.

Jag har bestämt mig för att inte älta, för jag vet ännu inte hur nånting blir -och det har jag aldrig vetat heller. Men ibland faller jag ihop. Det känns som att jag behöver gå, gå, gå och fortsätta gå tills jag längtar tillbaka och känna att det är okej att "misslyckas". Att det är okej att utsätta mig och ge den delen av mig som är mest sårbar. Men den delen har jag med all säkerhet velat ge bort (bara för att det är du), men det finns ibland en bitter verklighet jag måste ha hänsyn till också. 

Ge det någon dag, mer orkar jag inte tjura. Det blir bra... "never give up something that makes you smile".