stephaniesliv

Så jag åkte hem och sen åkte jag vidare till Väsby. Jag känner mig alltid starkare när jag är med min mamma. Hon är min förebild och får mig alltid att fatta ett och annat klokt beslut. Men hela den resan kändes bara onödig. Jag vet inte riktigt varför jag åkte dit nu när jag precis kommit tillbaka. Kände bara att gråten satt i halsen när jag kom fram till danderyd där jag skulle träffa mamma o pappa. Kände mer panik. Panik över vad fan då försöker jag lista ut? Och jag har lyckats komma fram till att jag inte kan fly från någonting längre. Det spelar ingen roll hur långt jag åker  vem jag träffar, eller hur många glas vin jag dricker.. När det kommer till vissa saker som berör en kommer man aldrig att kunna fly. Vilket betyder att jag måste ta tag i det....