stephaniesliv

Att bara sitta och tro att jag kan ta hur mycket som helst. Att tänka att jag klarar av att höra hur mycket crap som helst. Att tro att jag kan vänta utan att förlora tålamodet. Att tro att du kan skrämma mig utan att jag ska tappa modet. Tro att du kan älska mig och jag blint ska älska dig tillbaka. Att tro att man kan ta fram mig när du behöver mig utan att ens fråga hur jag mår. Att tro att jag är något slags substitut för något/någon, eller ett behov man behöver lite då och då. Att tro att det går att smyga bakom min rygg medan jag ser varenda rörelse du gör.

Många säger att jag inte har en egen vilja. Och det är förståeligt när jag rynkar på pannan åt de små skitvalen i livet. Det finns större saker att tänka på. Större beslut som måste fattas. Men att tro att jag har en airbag där inne bara för att jag skiter de små sakerna, javisst... varsågod.

Ni kan sitta där och tro att jag är blank, oengagerad och grå men ni har ingen aning om vad som pågår där inne i hjärnverkstaden, om ni inte frågat mig. Det är inte att jag inte bryr mig, men ibland spelar det faktiskt ingen roll. Jag har så mycket passion för vissa saker som jag inte uttalar högt. Det behövs inte - så länge jag själv vet vad jag brinner för. Så länge jag fattar mina egna beslut som rör stora saker och så länge jag vet vad jag känner för vad och vem. Men än en gång, ta mig inte för givet bara för att jag vet vad jag vill. Det är när man tror sig veta allt om mig som jag helt plötsligt vänder på myntet och säger hejdå. Bara för att du trodde, och inte visste.