stephaniesliv

Det sker saker i det här livet som man aldrig trodde fanns på världskartan. Tillslut kommer en dom, diagnos, eller något annat som vänder ens liv uppochner. Jag ifrågasätter allt just nu. Allt. Är jag lycklig? Vet jag vad jag håller på med? Vad vill jag göra? Var vill jag resa? Vem vill jag älska? Vem ska få älska mig? När föder jag mitt första barn? Kommer jag ens att hinna föda ett barn? Kommer människor att komma ihåg mig? Har jag lyckats göra någon lycklig under min livstid? Har jag varit lycklig under min livstid? & Frågorna bara snurrar så att jag mår illa.

Jag vill försöka tro att jag gör rätt, att jag vet vad jag vill. Att jag vet vilka personer jag vill släppa in i mitt liv. Att jag är för omogen för att ens tänka på barn just nu, att livet kommer att fortsätta som vanligt och att alla i min närhet kommer att leva tillsammans med mig för evigt - Men så är det inte, och så kommer det aldrig att bli (och det gör mig rädd, så otroligt rädd)

Livet är allt för skört för att ta för givet. Det är för skört för ens våga tro på lyckans stunder. Även fast det är dem jag lever för. Allt kan ta slut på någon hundradels sekund. Jag vill bara hålla fast vid allt jag har och fortsätta leva det här livet. Sluta tänka. Sluta se tillbaka. Nobody said it was easy -and I believe it's true.