If you don't have anything nice to say, then shut your mouth! 

Fick ett samtal som gjorde mig mer eller mindre upprörd idag. Och det var nästan som ett tecken på all min förtvivlan jag haft de senaste dagarna. Att jag varit förbannad på mig själv i första hand, men också blivit grinig på någon annan. Mycket grinig. 

Jag har alltid vetat innerst inne att jag aldrig kunnat förlåta dig för alla de tårar du fått mig att gråta. Inte heller för all den smärta du utsatt mig för. Efter att jag haft flera krig inuti mitt huvud om vad som varit rätt eller fel. Om jag älskat eller tröstat mig själv med bekräftelse är svårt att säga, men jag kan se allt så mycket bättre idag.

Men när du fortfarande klankar ner på mig för mina misstag som skett för 4 år sen är det inte okej längre. Ingen tvingade dig att gå och hålla mig i handen så länge heller. Du kunde lämnat mig för gott istället. Jag hade nog mått bäst av det, även om jag haft en underbar tid tillsammans med dig så förstår jag fortfarande inte hur jag lyckades trassla in mig i något som började med smärta. Så äckligt många personer som blev inblandade i en förälskad tjejs små missöden.

Jag tänker verkligen inte bli ledsen eller gråta, men nu är det hög tid att få vara arg, besviken och förbannad över allt skit som hänt mellan oss. Jag tänker inte sitta och acceptera att höra bullshit. Och även fast det egentligen är en skitsak tänker jag inte låta mig tro att jag är värdelös och endast en liten leksak i sängkammaren. Tackohej.