Det tog stopp i mitt bloggande här för ett tag sen. Jag hade ingen lust efter att det blev ett utbrott o mindre slagfält kring ett tidigare inlägg jag skrivit. Det känns som att jag alltid hoppar och blir solo till sommaren. 

Jag kan inte hjälpa att undra om jag har så svårt med att behålla mina relationer med människor. När jag vet att jag har lätt att känna mig ensam och behöver mitt sociala liv så kommer alltid min tillit till människor stoppa mig, och så har det alltid varit sen jag blivit mobbad som liten. Jag vet också hur mycket skit människor kan snacka eftersom jag själv inte varit någon ängel i mina tidigare dagar. Men nu är jag bara lost.. Jag känner att jag hittar människor jag verkligen tycker om, för att sen några månader senare inte har något med dem att göra längre. Inte ens på ett ytligt plan (varför nu det skulle vara trevligt vet jag dock ej). Men har det gått för långt när jag inte ens kan föra ett samtal med de människorna längre?

Denna värld har sina grymma sidor, och jag låter mig inte dras ner av dem allt för mycket. Men jag har då aldrig förstått varför jag kan komma så nära en människa för att sedan glida ifrån den under bara en dag. Jag försöker förstå om det är mig det är fel på eller om jag bara har en förmåga att totalt stänga av om jag inte känner något utbyte.

Planen för mig kanske aldrig var att leva ett socialt liv med samma människor livet ut. Jag väljer mina kort med omsorg. Det är inte första gången det händer, och definitivt inte sista gånger heller. Allt kommer och går, speciellt min vänskapskrets. Den är så levande ett väsen kan bli. 

& jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här mer än att jag kan känna mig tokigt förbannad och slösa dyrbar energi på tänka på vad som hänt här mellan vissa personer i mitt liv. Jag är inte känslolös, det stör mig lite nästan i det här sammanhanget. Men ibland undrar jag vad fan jag gjort er. Vad jag gjort er stör inte mig så mycket, men det verkar störa skiten ur andra. Jag orkar inte lämna min tankeverksamhet till något dagis varje dag och älta om det. Men som sagt, jag är inte iskall heller. Dilemma men ändå en tanke blott i evigheten. Jag tänker då inte skratta eller gråta över något så långt borta från andras hjärtan.