Vart tog alla dagar vägen med vovven. Det var bara jag & vovven, vovven & jag. Javisst ja, sen kom alkoholen och en påminnelse om att jag skapade ett socialt liv utanför ett liv som matte. Sen tappade jag ansvar och blev full som en kastrull alldeles för ofta. Ett förstånd som heter duga.  

Jag skrev att jag behövde en vind som svepte bort mig och mina besvär. Jag orkar inte citera riktigt, men jag minns att jag inte orkade med min vardag och att jag ville ge upp. Sen kom Du. Sen har det gått ett tag och idag är det sommar utanför mitt fönster. Vardagen skulle vara knäpp utan dig, och jag minns hur jag försökte intala mig själv att jag inte behövde dig när snön började falla utanför min gamla lägenhet. Men det var ett enkelt val jag gjorde, totalt ignorerat de tankarna in i juli. Jag tackar för det.

& varför fick jag mig en knäpp och började minnas 2006. Evigheter sen. Evigheter. Jag tänker inte låta det vara annat än evigheter för det finns inte längre. Förstår inte det där med människor som inte kan släppa saker. Ändå åker jag dit ibland. Men det är inget jag får panik över, egentligen. 

Vissa är så jävla hysteriska. Jag förstår inte varför, men fatta att man går 50 steg bak i utvecklingen av att bli hysterisk. Kaos är en del av livet, det är bara att lära sig leva med det. En dag kommer man tacka kaoset när man står stark och ståtlig som en klippa. Om man nu väljer att lära sig något av kaoset. 

Jag vet inte varför, men jag kan ibland känna att det är dags att satsa på något större med livet. Typ som att jag bestämt mig för att bli vuxen på riktigt. Om jag är redo eller inte kommer jag aldrig att veta, men jag är nyfiken på alla "om" som finns att uppleva. Tänk om man hade egen villa, tänk om man hade barn, tänk om man kunde vara ekonomisk oberoende. Tänk om jag kunde bestämma mig för att satsa och starta eget. Tänk om blablabla, finns så mycke men jag längtar bort från att sitta fast med studielån. Hur sunt är det att vara 21 och tänka såhär? Jag vill inte växa upp riktigt än men det känns som att det är dags. Inte att slänga in en bulle i ugnen, nej...inte riktigt så drastisk. Men det känns som att jag vill vidare. Jag är så driven och vill utvecklas.


Sen en sista sak. FAN vad det är varmt. En iskall vinter med 500 meter snö och sen en sommar som man smälter bort av. Men man ska väl inte klaga.. Snart fryser man arslet av sig i snöstormen igen antar jag.