Alltså... Jag skiter totalt i OS. Förstår inte vitsen eller nånting... Det blir en sån jävla hysteri på något sätt. Tänk om alla kunde vara lika engagerade när det kommer till att vi studenter kunde få högre bidrag eller någonting vettigt. Dock är jag ju lite sugen på konståkningen. Isprinsessa som man varit en gång i tiden. Min dröm var att få vara med i OS, men jag är glad att jag sluppit all press och hysteri. För vet ni vad? Jag är rätt säker på att jag skulle kunnat kamma hem hela skiten bara jag velat. Men nu valde jag själv att sluta eftersom idrottsvärlden är helt skruvad. Det gör ont i hjärtat att gå in på ett gym för jag känner all press o stress över allas "beach 2035"-tankar. När ska människor lära sig att man ska träna och idrotta för att man blir lycklig av det. Såfort det är något annat ska man överväga att lägga ned. Visst, vi har alla svackor i det vi gör och förhåller oss till. Men det är vanligare än vad man tror att de där tankarna vänder ens passion till någonting helt annat.
Det är lite som när skådespelare finner mer nöje i att spåra med droger och alkhol, samt lägga sig under kniven var och varannan månad för plastikoperationer. När passionen glömts bort försvinner man i sig själv. Visst på ditt vanliga kontorsjobb kanske det inte är så många som observerar det du gör. Men när du blir beskådad i live-sändning av miljontals människor kanske man borde tänka efter om man är en bra förebild eller inte. Saker och ting har ju en viss förmåga att alltid komma fram i media. Sicken OS-hjälte man plötsligt blev...
