stephaniesliv

Pluttefisen Nelson har flyttat från mig och Norrtälje... Nu bor han hos mamma tillsvidare. Och även om jag är jätteglad över att han bor kvar inom familjen, och framförallt där han växte upp betyder så himla mycket för mig. Det skulle vara tufft att placera ut honom någon annanstans. Även fast jag vet att han det bra så finns det inga ord som kan förklara min saknad. Det är måndag, vilket betyder att han ska vara här hos mig. Ligga och sova på sängen, och kommer till mig lite då och då för att visa att han finns:) Sniffa mig lite i örat och kanske komma med sin rosa lilla leksak för att leka. Trodde aldrig att man kunde älska en hund såhär som jag gör... Han är den enda som fått höra alla mina hemligheter. När det inte funnits någon där har jag borrat ner ansiktet i hans päls och gråtit ut. Alltid har han varit lika lugn och ibland slickar han bort de salta tårarna från mina kinder. Ibland när jag mått dåligt och hållit på att sprängas av oro eller ångest har han krupit upp nära intill mig för att visa att han finns där. Det finns inget jag uppskattar mer... Han är min lilla prins. Och även fast han haft sönder en och annan kabel, kissat ner min fårfäll, eller ibland haft för mycket energi för mig att hantera så kommer han alltid att vara så älskad.

Det är klart att jag kommer att träffa honom. Men det känns att inte ha en liten korv springandes där nere vid mina fötter. Ingen kvällspromenad med min lilla vovve i kopplet. Det är så-jävla-tomt! Jag försöker att tänka på andra saker. Men det gör ändå ont. Det är inget jag kan koppla bort, och varje gång jag ser hans lilla säng så börjar jag böla:(

Varför lillfisen flyttar är för att jag just nu inte har den tid som krävs för att han ska må bra. Jag har sett och känt av att han är stressad för att jag hela tiden är på väg någonstans. När jag är i skolan så är det inga problem, men det är all övrig fritid som blir lite problematiskt. Jag har svårt att åka iväg och handla t.ex. När han fått vara ensam så länge på dagen så blir han förbannad om man lämnar honom ytterligare en gång när jag kommit hem från skolan. Så jag blir väldigt låst, och jag känner att jag måste kunna komma ut och göra saker. Iaf så som jag lever nu. Jag vill kunna ha det här sista året i skolan där jag har friheten att kunna göra som jag vill. Samtidigt vill jag kunna ta hand om Nelson, men då skulle han inte få den uppmärksamhet och stimuli som han behöver. Därför kom vi fram till att det bästa skulle vara om han kunde flytta tillbaka till mamma. Hon är också glad att ha blivit med hund eftersom hon också tycker om honom så mycket. Han har ju bott där i princip varje helg också... Vi får se hur detta funkar nu. Idag var första dagen hos hans dagmatte och det hade gått bra! Så jag håller tummarna för att han ska trivas och få det han förtjänar, nämligen det bästa!

Om ni funderar på att skaffa hund, liten som stor, så ska man komma ihåg att en hund tar väldigt mycket tid och engagemang. Det handlar inte bara om att ge vovven mat, vatten och gå ut på några korta promenader... Utan det handlar om mycket mer. Som att ge hunden kärlek. Ta sig tiden att njuta av deras sällskap. De har så mycket att ge som man kanske inte hinner se om man hela tiden är på språng. Nelson gav mig ett gott skratt varje dag, en stor dos av kärlek och så mycket mer. Nu har jag turen att få träffa Nelson när jag vill. Det är bara att åka hem till mamma. Han kommer även att komma hit ibland, kommer ju bli galen helt utan honom! Men alla har kanske inte den turen att en familjemedlem eller väldigt nära vän kan ta hand om sin hund om man känner att tiden inte räcker till. Det är många som får sälja sina hundar för att deras liv förändras och inte har lika mycket tid för hunden som de hade förut. Så jag får vara otroligt tacksam för att vi inte behövt placerat om honom. Och när jag säger tacksam så menar jag verkligen tacksam♥ Ni förstår inte hur fäst man blir... Trodde aldrig att något på dryga 3 kg skulle kunna få mig på fall såhär. Men sen var det ju kärlek vid första ögonkastet också, hihi.