stephaniesliv

Allt såg bra ut på papper. Inget akut med hjärtat. Sen började han fråga mig hur jag mådde. Helt glad och positiv som vanligt svarade jag "Bra!", och log lite. Sen gick han in djupare och djupare på mina vanor med alkohol, mat, om jag känner mig stressad, om något tynger mig. Jag kände mig som 16 år på ungdomsmottagningen efter de tvingat en att göra ett klamydiaprov. Det visar sig att mina svar på hans frågor beskriver typisk ångest. Och att mina plötsliga smärtor i bröstet och över hjärtat är panikångest-attacker. Samt att min mage är helt förstörd.

När vi kommit fram till att jag är mer eller mindre mentalt rubbad och att jag tagit upp deras tid i onödan så kände jag mig helt tom och blank. Såklart det är ångesten. Den här jävla ångesten man känner varenda jävla dag. Min kropp säger stopp nu, ta tag i saker... Jag måste försöka iaf. Men jag känner bara att jag är helt urholkad. Jag kände mig nästan glad av att få det bekräftat att jag har ångest. Kändes nästan lite coolt; Yes, då har man bockat av det i livet -Panikångest-attack CHECK! Sen blev jag bara ledsen, illamående och rädd för mig själv. Vad fan ska det här betyda? Vad måste jag offra här för att jag ska må bra igen? Hur mycket ska jag kräva av mig själv och hur mycket orkar jag kämpa?

Måste bara få känna lugn och ro nu fram till måndag. Vill bara känna att jag får andas och inte ha några som helst krav på mig själv. Vår hemtenta får vänta till nästa vecka, eftersom jag kräks bara av att tänka på det. Står inte ut med den här ständiga gråten i halsen. Det är som att hjärtat bara vill hoppa ur bröstkorgen för att det gör så ont. Ont att vara vaken. Ont att behöva tänka och känna efter. Ont av att ständigt bli påmind om allt som jag sitter och grubblar över på heltid. Jag är inte förvånad över min "diagnos". Men jag har levt i total förnekelse kan jag säga. Om jag bara visste var det här var på väg så skulle jag tagit tag i det mycket tidigare och fatta annorlunda beslut. Men det är alltid lätt att vara efterklok och känna det man borde känt.

Nu ska jag försöka komma tillbaka så gott som det går. Utan att låta det påverka mitt liv allt för mycket. Utan att göra något radikalt som jag vet att jag kommer att ångra. Som att stänga ut vissa människor från mitt liv, hoppa av utbildningen eller flytta hem till mamma. Jag är stark och har gått igenom värre saker utan att få en sån här "diagnos". Det är bara att försöka att bita ihop och låta allt läka. Allting tar sin tid, och alltid löser sig. Utan att låta allt för mycket flower power... Även fast det är svagt, så ser jag ljuset i tunneln -Mycket tack vare alla de underbara människorna som stöttar mig.