Jag har gått och känt att ett moln svävat över mitt huvud i några dagar. Ångest och en efterhängsen pms som gått över sitt bäst före datum. 

För en vecka sen kändes det som att en stor vikt lättade från mig. Jag kände mig fri på något sätt. Kände att jag kunde bara släppa en hel drös med saker som jag gått min väg -inte tittat tillbaka. Fjantiga saker, obetydliga saker. Sen bara vänder det till det här. Till att känna att jag går utanför min egna kropp. Att inte veta vad jag håller på med. Snubbla in i saker. Känna att jag inte har någon kontroll. Jag hatar att inte känna någon kontroll. Jag blir så rädd och orolig. Men det är ingen idé att egentligen bry sig. Det jag inte har kontroll över kommer uppenbara sig i sitt öde, och hur det ödet träffar mig kommer jag aldrig få veta för än det faktiskt träffat mitt tunna skinn. 


Jag vill hela tiden tro att jag pallar med allt. Att jag är gjord av stål och att jag kan bära min dubbla vikt. Men dagar som dessa när jag bara vill självmant gråta ut allt på en gång börjar jag undra. Även fast jag känner lycka känner jag en sån stress över att ta vara på allting. Inte en dålig stress för jag orkar inte alltid ta tag i dagen på bästa sätt. Men jag vet inte.. Det bara minglar onda moln över mig och jag vill inte känna att jag inte behöver bry mig om något. Att alla tankar som snurrat och lämnats för att ruttna aldrig behöver komma tillbaka. Jag vill inte återvinna en jävla tanke. Bort för alltid. Bort & iväg. Delete.