Jag sitter och tänker på tiden efter studenten. Från den dagen jag skrek så att min röst tog slut och den dagen då jag grät av glädje som aldrig förr. Jag grät och skrek och kramade om alla dem som nu inte finns här runt omkring mig längre. Dem som jag seglade över biscayabukten med. Vi som badade mitt ute på atlanten. Vi som satt i ring och hade feebbacksamtal. Vi som faktiskt hade 3 underbara år på Marina Läroverket. & när jag stod där med mössan i handen den 5e juni 2008 så skulle jag aldrig kunna tänka mig att jag skulle sitta i Norrtälje 1 år senare. Allt har gått så fort. Det känns som att tiden går på högvarv, men mitt liv stannar i sin lilla bukt av trygghet. Jag försöker vrida tillbaka klockan ibland, för vem har inte vackra minnen som man vill ha där i nuet för evigt? Jag vill njuta så mycket det går av livet just nu. Även fast jag just nu gått igenom mycket turbulens så vill jag fortsätta flyga med mina vingar. Jag tänker tillbaka till år 2005 då mitt liv hängde på en skör tråd. En tråd som ville klippas flera gånger om. Jag brukar vara en sån som bränner mina broar, för jag vill gå vidare och hitta nya vägar. Men just nu vill jag bara stanna här. Stanna upp och andas utan att få en rejäl jetlag. Utan att missa allt som hela tiden händer runt omkring mig. Jag saknar det jag hade, men jag längtar efter att få kliva upp imorgon. Jag är så jävla glad för allting just nu, och det är viktigt att jag får känna såhär.