Ok, var ska jag börja?! Jag har behövt skriva av mig hela dagen, men nu vet jag inte längre vad jag ska skriva. Jag är mitt uppe i allting, men ändå står det helt stilla. Jag har en stor äcklig klump i magen som får hela min värld att snurra runt just nu. Jag vill inte vara direkt insatt i allt det här, jag vill kunna stå vid sidan om och inte behöva lägga mig i mitt egna liv. Men just nu är det inte så. Just nu är det kaos. Just nu återkommer alla minnen om hur dåligt man kan må över något. Hur man vill försvinna utan att behöva känna skuld eller skam för att man inte talat om vart man tagit vägen. Jag vill bara härifrån. Bort. Iväg. Och jag for iväg i hopp om att glömma och försvinna. Nu när jag kommit tillbaka så är det bara ännu värre. Detta ständiga påminnande om att verkligheten är här och nu. Fyfan.