Just nu består mitt liv av drömmar. Små osynliga fiber som tar sig genom kanaler jag önskar jag hade tillgång till. Datorn strömmar elektroniska pulser och mitt huvud diggar med. Men jag klarar inte av pressen av att känna mig alldeles för ensam. Ingenting är på riktigt, och jag kan inte låtsas längre. När jag trippar runt i mina höga klackar och små klänningar, vem fan är jag egentligen? Känns helt stört att behöva gå in i ett sånt här analyserande skede nu. Jag vill bara leva livet, men fan vad jag inte tål att behöva ifrågasätta. & allt för att min tillit till människor är allt för liten för att ens märkas. Den är nästintill obefintlig. Ändå är jag beroende. Läskigt beroende. Varma famnar är inget som växer på små rosa fluffiga träd. Känner att jag inte riktigt orkar, även fast viljan finns där. Viljan att vara betydelsefull, det där varenda människa har inbyggt inom sig. Mitt behov har slagit så sin errorknapp nu. Jag behöver en frisk vind som sveper med mig in i värmen.