stephaniesliv

Jag kör i vänsterfilen just nu. Allt går så jävla fort, men ändå känns det som att jag står stilla. Jag kan inte riktigt greppa tag om verkligheten när jag ligger där och är lycklig, men ändå inte lycklig. Jag bara råkar vara här just nu. Du råkar bara vara här just nu. Inget vi.

När jag tänker på hur jag är som person. Hur jag beger mig på sånt som är svårt att hantera. Jag är för impulsiv för mitt eget bästa. Allt för ofta står jag där helt tomhänt efteråt. Tårarna bara faller, okontrollerat, och sen blir det bara de sista orden som rullar förbi "the end".

I hate this part - jag vill springa tills jag stupar. Jag får ingen luft för allt är så jävla bra, men ändå inte. När det inte är påtagligt, men man bara vill gräva ner sig. När jag känner att det brister. När det inte är så som jag vill ha det. Mina allt för perfekta drömmar som krossas. När mina visioner dalar ner, blir påkörda av sanna ord. När jag finner mig själv sittandes där på trappen varje fredag och lördag, sönderdeppad ner i tårna. När jag vill springa härifrån. När jag bara vill vara trygg. & det är då jag hittar drogen. Bara den där lilla beröringen kan få mig att klättra till himlen. Men jag får inte. Just nu vill jag frysa rutan. Pausa livet. Bara titta ner och fråga mig vad fan jag håller på med. Är det här så jävla bra?

Jag skulle vara stark. Jag var stark. I alla fall i ett par dagar. Sen var det kört. Sen visste jag att det skulle bli såhär. Det är lite det som är magin. Att det slår om i 180 km/h. Men Du står still. Jag är redan långt borta. & jag önskar att jag inte behövde säga hejdå.

I hate this part - Jag vill inte behöva göra det här. Det sista jag behöver är det här. Verkligen. Det. Sista.