stephaniesliv

Och det är skrämmande när människor i min klass undrar vad FAN det är som har hänt med den snälla lilla flickan. "Du va så engagerad och duktig i början av utbildningen, vad hände?" Ja mina vänner, vad fan hände?

Ungefär så att jag tappat min motivation då våra föreläsare föreslår att vi ska ha limpistoler och kritor i klassrummet för att bli kreativa. Kärring, lyssna nu, jag är kreativ. Har redan kommit på 10 sätt att få dig att börja gråta. Utan att låta så pissigt negativ så orkar jag bara inte nu. Jag har inte flyttat hit och tagit studielån för att sitta och rita på lektionen. Jag tar mitt egna ansvar. Jag har dock heller inte flyttat hit och tagit studielån för att supa skallen av mig varje helg. Just nu vill jag bort. Låååångt bort. Ligga på en strand med en kall cola i handen. Känna att jag läker. Känna att jag går vidare. Känna att jag slipper pressen. Och när jag kommer tillbaka så ska alla skitsaker ha försvunnit.

Det gör så jävla ont att det skiner igenom. Att man kan se att jag går isär. Att jag förändras. Det är en press för mig. Jag lever i en värld av vacker perfektion. Inget som inte är tillräckligt perfekt får inte komma mig nära. Jag är kräsen och selektiv. Jag är pedant och noggrann. Men också ett fyllo, eller? Det går fan inte ihop...