stephaniesliv

Fysatanigatan vad det gör ont i munnen. Alltså, jag förstår inte vaför det inte finns ett inbyggt skydd så att metallen inte ska skala bort all hud där inne i käften. Jag menar, vilken superidé egentligen; lets put som metal in the mouth, yaay! För mig är det bara ologiskt. Så nu ska jag lägga massa vax som skonar mig under natten. Nej, jag hoppas att den åker snart för jag orkar inte med den längre. Visst, det är för en jättebra sak, men nu känner jag att jag vill gå vidare. Jag är redo!

Nu hade jag tänkt sova. Önskar att alla kunde se min lilla plutt som ligger i sin säng och sover. Han ser ut som en sockersöt liten kringla<3. Fick så många kommentarer om honom igår när vi var ute. Det är som att vara vän med en kändis, haha. Jag som tycker synd om de stackars kändisarna, de får ju så mycket uppmärksamhet som de säkert inte alltid vill få (förutom vissa knasiga människor). Även om Nelson nästan alltid är glad att få hälsa på nya människor så vill jag inte att han ska få ta alla chanser. Jag litar bara inte på människor och om någonting skulle hända honom så skulle min värld gå under. Så därför får man ta det lite lugnt. Man är inte skyldig att låta folk klappa ens hund. Speciellt barn. För Nelson är en sån hund som skäller även när han är glad, och barn har en tendens att freaka lite när de hör en hund skälla. Man är ju förundrad av den lille chihuahuan, men den har samma egenskaper som en stor hund.  

Innan det blir en kort roman här så säger jag punkt, hehe. Jag som skulle sova ju!  Sov gott mina vänner... Kramar:)