stephaniesliv

Sen har vi det här med att åka bort härifrån. Jag vill inte, jag kommer att sakna dig... Men jag kan i princip komma tillbaka när jag vill. Ändå känns det ner i tårna.

Jag hade bestämt mig för att sluta tänka och bara köra på. Men nu har det exploderat igen. Sådär som det bara gör i brudars hjärnor när upp är ner och ner är upp. När vi måste bry oss, även om det inte finns något att bry sig om. And it's killing me. Jag hatar såna här dagar då jag vill äta allt som finns i mitt kylskåp men efter en tugga äcklas jag av mig själv. Efter en tugga åker allt i soporna. Så jag ger upp nu. Jag låter kniven och gaffeln vila. Idag är en sån dag då jag inser att min tankegång är smått efterbliven. När jag stannar upp och undrar vad jag håller på med. En dag då jag egentligen borde ligga i koma och inte behöva känna något. Evelina och jag funderar på att dra iväg på fest i några timmar. Jag tackar fan inte nej just nu, jag behöver det...