stephaniesliv

Åh, jag har varit så rädd och orolig. Ja, jag har ju skrivit det mycket i de senaste inläggen. Innan jag tog upp telefonen och ringde till sjukhuset så ville tårarna bara spruta åt alla håll och kanter. Nelson tittade upp på mig och såg själv lite orolig ut. Han känner min rädsla och oro. Får inte smitta av min oro till honom, får bara inte. Men jag slog numret och någon kvinna svarade. Hon hade knappt tid att prata med mig, men jag fick i alla fall veta att operationen hade avvecklats 14:10, att hon höll på att vakna och att jag kunde återkomma om 2-3 timmar igen.

Jag kunde nästan le. Bara nästan. Lilla mamma, vakna nu utan smärta. Lilla mamma vakna och låt ditt ärr läka felfritt. Lilla mamma jag älskar dig så otroligt mycket! 

Ska försöka samla ihop mig nu och vänta i 2-3 timmar till. Bara några timmar. Nelson ligger vilandes vid min sida nu. Som att han väntar på bättre tider. Som att få ligga emellan mig och mamma när vi tittar på TV. Bredvid som flock och familj och bara njuta av värmen. Om några dagar så blir det så igen, vännen. Om några dagar.