stephaniesliv

Det är dags att vakna lite. Det här med att bli utsatt för obekväma situationer bara ökar, för vi gör ingenting åt det! Det är de små sakerna som slipper undan som gör att det händer värre saker. Låt mig berätta vad som hände mig igår kväll:

Min buss går bara en gång i timmen sent på kvällen. Kom till stationen kvart i tolv, och bussen gick om en halvtimme, så jag bestämde mig för att ta en taxi för att slippa vänta vid stationen. Det ligger en krog/nattklubb precis vid stationen och det brukar krylla av halvdragna människor som ska dit eller kommer därifrån. Att gå hem skulle innebära att jag skulle fått gå 45 min på mörka vägar, vilket jag heller inte vill. Taxi lät som det mest bekväma och smarta sättet att ta sig hem med tanke på omständigheterna. När jag steg in i taxin satte jag mig fram., Jag brukar göra det och har aldrig fått uppleva det på något negativt sätt, tills igår kväll. För första undrade taximannen om mina händer frös för att det var kallt ute, jag sa nej, men ändå tog han tag i min hand, och höll kvar den tills jag drog undan den. Jag hade inga pengar på mig för att betala och jag ville bara hoppa ur. Mamma skulle möta mig hemma för att ge mig pengar när taxin kom fram (jag kan inte betala med kort heller för man kan inte betala med maestrokort i taxi). Jag var tvungen att sitta kvar, och det var det sista jag ville efter de obehaliga vibbarna. Jag försökte inte säga för mycke, men när han sedan började fråga mig om var jag hade varit och vad jag skulle göra senare på kvällen passade han på att bjuda in mig till en "stor, privat fest", som bara han och jag skulle medverka i. Jag sa nej, jag ska hem och sova, försökte hålla mig kort och inte säga för mycket. Men då tar han tag i min hand igen och frågar om mina händer fryser (IGEN). Vid det här laget brukar jag reda vara hemma, tidsmässigt om jag tar en taxi. Men han kröp fram i 30 på en 50-väg. Och försökte se mig i ögonen och övertala mig om att jag skulle på hans "fest". Jag vågade inte säga något för att göra honom upprörd, men ville samtidigt att han skulle förstå att bara köra hem mig för jag ville inte ha något med honom att göra!! När jag väl kom fram stod mamma där. Efter att vi räckte fram pengarna så sa jag till henne att fortsätta gå förbi vårt hus för att han inte skulle se var vi bodde. Jag ville inte ta några risker!

Det var inte för än jag kom hem som det verkligen slog mig vad som hänt. Ok, det finns de som varit med om så mycket värre. Men det är tack vare såna här småsaker som värre saker händer, Det är för accepterat. Det var inte som att jag bad honom stanna, klippte till honom och sprang. Men var skulle jag springa? Mitt ute i ingenstans. Jag var ju inte inne i stan precis. Efter det här ska jag inte prata med den som kör. Inte sitta fram, aldrig!! Och alltid se till att se vad föraren heter. Jag kunde inte se vad han hette igår, annars skulle jag ringt och anmält det till bolaget direkt.

Jag känner mig så ledsen, att en underbar kväll så ska sluta så som den gjorde. Jag önskar att något kunde hända så att allt sånt här kunde försvinna. Allt från det minsta obehaget till de värsta brotten. Men för det måste alla hjälpa till, våga stå upp och också kämpa tillsammans mot samma mål. Är det möjligt?

Det värsta av allt är att jag verkligen haft intressanta samtal med taxiförare före det här...