stephaniesliv

Jag vet inte vad som är värst, att sakna eller att inte ha någon att sakna. Jag vet att jag hatar att sakna. Att känna att det är något som saknas. Jag känner det ofta numera. På något sätt känns det som att jag fått nog av att bo hemma. Jag längtar ut och vill kunna ta hand om mig, ta hand om oss. I ett förhållande kommer man kanske till en punkt då man vill mer. Då det är dags att "gå vidare" tillsammans. Att man flyttar ihop och på så sätt slipper fundera på när man ska ses och hur det ska fungera när den ena ska upp en viss tid och den andre ska upp en annan tid. Allt sånt som blir brus i vardagen när man lever så som vi gör nu. Och jag är helt ärlig när jag säger att jag vill växa med dig. Jag vill göra allt som är möjligt att göra. Men jag vill inte känna som att vi glider ifrån varandra för vi har två helt olika liv, det är det sista vi båda vill. Vi vill båda komma närmare varandra. Åhhh, så typiskt mig att fortsätta med puss-och-kram-temat, men jag är i den sinnesstämningen just nu. Dessutom har jag lyssnat på mycket symbolisk musik ikväll. Sånt som symboliserar mina intensiva känslor för saker. Sånt som jag mig kreativ. Sånt som får mig att ifrågasätta mitt vardagliga liv (som gör att jag bara vill fly, med dig)

Åren blir bara kortare och kortare. Jag läste Maddes blogg (kan tyvärr inte länka pga något fel på inställningarna) idag, och hennes kamp mot "den jävla idioten". Det liv du levde var i hopp om att morgondagen skulle bli bra. Varför är det svårt för en frisk människa att tänka så? 

Lite för mycket funderingar känns det som. Det är dags för mig att sova. Även om jag inte kan. Är pigg som en mört och vill att du ska ligga i min säng och säga att du ska vara där hur länge jag vill att du ska finnas där. Jag vill frysa tiden och ligga i vita lakan som luktar oss och ha kuddkrig med dig, ligga och titta på dig. Men nu är allt i svartvitt och försöker intala mig att livet inte är helt fel ändå (även fast jag inte lever det liv jag varje dag skulle vilja göra). Det kanske är där sprickan till sorgen just nu ligger? Jag är inte där jag vill vara. Jag lever inte så jag vill göra. Därför är det svårt att uppskatta. Men fortfarande ingen bra ursäkt för att vara fullt frisk, må toppen och ha det mesta man kan drömma om. Vad är det som skaver...?

Eftersom jag tog upp Madde (http://jagefrisk.blogg.se/) i det här inlägget, vill jag ta tillfälle i akt att hedra hennes minne:

Fyfan vilken stark person du ÄR! Dina ord lever vidare och förvandlas till hopp för oss andra. 

R.I.P

Hoppas ni andra kan sova gott. Jag ska göra ett tappert försök nu. Godnatt