stephaniesliv

Varje minut på dygnet medför nya andetag. Nya händelser. Allt kan förändras på några sekunder. Jag är så tacksam för all tid jag får här, men... Men jag kan inte hjälpa att jag ibland vill gömma mig från allt det jag känner till. Jag vill leva i det okända och inte veta vad som kan komma här näst. Jag vill välja mina fotsteg och få veta vad de medför. Men var är spänningen i det hela. Jag är en spänningssökare, jag kommer inte kunna stå ut med medvetenheten av allting.

Så vad vill jag? Jag tror jag vill kunna ha kontrollen av att kunna slå på och stänga av precis som jag vill. Men det går inte... Jag blir frustrerad av att inte kunna följa min egna tankegång. Allting känns så utomstående. Det här problemet jag har med familjen bara tär sönder mig. Jag vet inte hur jag ska kunna klara av det här. Jag trodde att jag var stark, att jag kunde säga vad jag ville utan att känna skuld. Jag har sårat människor till höger och vänster, men när det kommer till det här kan jag inte säga ifrån. Hjälplös är kanske det rätta ordet? Jag kanske behöver hjälp för att inte förbli hjälplös... 

Något som alltid skärper mina tankar och som mjukar upp mitt hjärta är Dennis och mamma. Jag har skrivit det förut, men det är så det är. Jag vore inget utan dem. Ni är så sjukt UNDERBARA! 

Jag måste ta allt det här ett steg i taget. Jag kan inte förutspå någonting, men jag vet att jag börjar bli svagare. Mitt tålamod börjar bli sämre. Snart säger det Snap, och då vet jag inte vad som händer. Kanske händer det som behöver hända, men som jag inte vågar inse behövs åtgärdas. Eller så fortsätter jag vara en evig optimist o tro att jag kan "lösa" allting genom att stå ut. Fan vad uppenbart allting är, men jag är för feg och rädd för att sätta insikten in i handling.