stephaniesliv

Har känt lite av det ena och det andra ikväll. Har fått skratta bort lite smärta genom att kolla på "Fun with Dick and Jane", som för övrigt är en väldigt bra film. Alla hans söta sms har fått mig att le igen... 

Jag kan inte påstå att jag är ledsen längre. Bara orolig och rädd för att det inte finns ett slut på dessa konflikter. Jag vill inte längre känna skuldkänslor. Något som värker i mitt hjärta när jag ser min pappa i ögonen och vill säga något men inte kan för hans ögon vattnas upp på grund av att jag blir ledsen och besviken på honom. Jag vet inte vad jag ska göra, men jag kan inte känna så som jag gör längre. Jag bara faller ihop. Min livskraft försvinner av att hela tiden stå i mitten. Mina föräldrars trubbel blir lätt mitt. Jag älskar att få skriva av mig i bloggen, men det känns som att jag aldrig kommer kunna förklara detta dilemma, inte ens sätta ner det i meningar eller ord. Annars brukar det vara det jag är bäst på. Beskriva den där tärande känslan, men inte nu... 

Återkommer när jag ska släcka lampan för ikväll.